Jukka Paarma "BLI KVAR I MIG , SÅ BLIR JAG KVAR I ER"
Predikan vid festmässan i Åbo domkyrka
med anledning av Jubelåret och Domkyrkans 700-årsfest 18.6 2000
Joh 15:1-10
Åbo domkyrka, vår nationalhelgedom, fyller i dag 700 år. Den 17 och 18 juni år 1300 firade man här helgedomens invigningsfest. I dag, då vi firar jubelåret, hoppets år, och håller fest, vill vi tacka för våra förfäders verk och samtidigt rikta våra blickar hoppfullt mot framtiden.
Många generationer finländare känner åtminstone till en sak från Åbo domkyrka: Tolvslaget, som radion under 56 år varje vardag förmedlat till lyssnare i hela landet och även längre bort. Tolvslaget i radion tillkom under senaste krig. På sommaren 1944 var läget mycket kritiskt och svårt. Hela landets framtid låg i vågskålen. För många var det inte längre en självklarhet att landet hade en framtid och ett hopp.
I den situationen förmedlades klocklangen från denna kyrka via etern till alla finländare. Gerda Ryti, presidentens maka, höll ett tal i radion där hon först uppmanade folket att be till Gud för fosterlandet som befann sig i fara och fortsatte sitt tal: "Genom seklerna har Gud uppenbarat sig för oss som en kraftfull hjälpare. Vårt folks historia är ett levande bevis på detta under. Vi påminns om detta varje dag då vi i vår radio hör tolvslaget från Åbo domkyrka, vår nationalhelgedom, som är något av en symbol för Guds ledning och nåd genom seklerna. Därför lämpar sig just denna stund, då de tolv slagen ljuder, till bön för fosterlandet. Måtte varje medlem av vårt folk bli denna stund stilla i bön inför den Allsmäktige. Och i denna stund växer vi samman till ett bedjande folk, som får lita på att hjälpen finns hos Gud."
Då vi i dag lyssnar till fru Rytis ord, märker vi att man då betonade samma bibelord, som vi har i dag i en helt annorlunda situation som lösenord för vårt jubelår: "Jag skall ge er en framtid och ett hopp" (Jer.29:11). Man litade på detta ord i nöd och fara. Detsamma vill vi komma ihåg i början av detta nya sekel och millennium.
Detta radiotal innehöll tre viktiga ting som hör i hop: Bönen, fötröstan på Guds hjälp och hoppet. Både denna kyrkas klockor och hela kyrkobyggnaden har påminnt människorna om just detta. Generation efter generation har vandrat längs kyrktrappan upp till detta Herrens hus. Ibland har man kommit hit med tunga steg och nedtyngt sinne för att söka tröst, förlåtelse, frid i hjärtat eller kanske hopp. Ibland har man kommit hit med lätta steg och tacksamt sinnelag: Gud har hjälpt. Herren har varit god.
Otaliga böner och tacksägelser, ibland enbart tysta suckar, har under dessa valv riktats till Gud. För oss är det omöjligt att veta hur många de är, som här har funnit hjälp, som fått frid i sitt inre av ordet och nattvarden, som fått nytt livsmod samt kraft och hopp för vardagen. Våra förfäder har byggt, reparerat, utvidgat och förskönat denna kyrka för att man här skall kunna finna det som ger kraft att orka igenom livets prövningar. Kyrkan har byggts för att människorna här skall våga se framåt, få hopp.
Vårt kyrkojubileum påminner oss om de många århundraden, under vilka människorna i denna domkyrka och i detta land har satt sitt hopp till Gud. Många minnesmärken påminner oss om skeden i denna kyrkas historia: medeltidens intensiva byggnadsperiod, den lutherska reformationen, biskop Mikael Agricolas livsgärning och många senare skeden. Kristendomen fanns i vårt land långt före denna kyrka byggdes. Kristendomens historia sträcker sig bakåt i tiden, till biskop Henriks tid och ännu längre.
*
Egentligen för denna fest våra tankar till ett ännu vidare sammanhang. De gäster, som kommit hit från olika länder och kyrkor, visar på ett tydligt sätt att Finlands kyrka och den lutherska kyrkan inte är en isolerad plats i dagens religiösa värld. Tillsammans med andra kristna kyrkor och församlingar hör vi till samma kristna familjegemenskap. De fresker som finns i denna domkyrka berättar om våra gemensamma rötter.
Om vi söker oss upp till altaret i högkoret passerar vi ett valv, som har en stor fresk på vardera sidan. Till höger finns en bild av Hamburgs biskop Ansgar, som verkade på 800-talet och som var den kristna trons första budbärare i Norden. Han är Nordens apostel och en representant för den tidiga medeltidens enhetliga kristna tradition. Han påminner oss om kristendomens första ankomst till Europas nordliga länder.
På vänstra valvbågen, mitt emot Ansgar, ser vi Martin Luther, vars lärjungar förnyade vår kyrka på 1500-talet. Mellan dessa två, Ansgar och Luther, går vi upp till altaret, som är välsignelsens, bönens och nattvardens plats.
Egentligen finns det ett liknande bildpar i själva huvudkoret. Bilden till höger visar biskop Henrik, som i gryningen av Finlands medeltid döper till den kristna tron några av de allra första i landet. Mitt emot honom, som representerar medeltiden, finns en bild av Mikael Agricola, reformationens förnämsta representant i Finland. Agricola överräcker sin finska översättning av Nya testamentet åt konung Gustaf Wasa.Vår kyrkas rötter är på ett symboliskt sätt avbildade på dessa fresker. Där finns de fornkyrkliga rötterna som sträcker sig ända till apostlarnas tid. Där finns det lutherska arvet, som på olika sätt har gett näring åt vår andliga jordmån alltsedan Agricolas dagar: Rättfärdiggörelsen genom tro och Bibeln på folkets språk.
Ett av jubelårets stora tecken på hopp är den gemenskap, som har utvecklats mellan olika kyrkor i hela världen och i vårt eget land. I Finland firar de kristna kyrkorna detta jubelår tillsammans. Ingen kyrka har velat göra anspråk på att ensam fira jubileet av Kristi födelse. Vi vill med hopp se framåt. I dagens värld upplevs de kristnas gemensamma vittnesbörd som äkta och trovärdigt.
*
Vi firar ett historiskt jubileum och många minnen från gångna tider känns viktiga och värdefulla. Men under detta historiska jubileum får vi inte alltför mycket rikta våra tankar mot det förgångna. Den kristna kyrkans livskraft och betydelse för dagens människa kan endast mätas med hur bra kyrkan kan ge svar på nutidsmänniskans livsfrågor och ge henne livskraft och livsmod.
Vårt lands kristna kyrkor har tillsammans sökt ett tema för jubelåret. Då man frågade vad som i dagens värld kunde vara kärnan i Kristi budskap framstod hoppet som något viktigt. Hopp, mod att leva, är något som många människor behöver i dag.
En ung människa behöver mycket mod att kunna se framåt. Hon behöver mod att säga "ja" till det som gynnar livet och "nej" till alla destruktiva makter. Det bästa sättet att värna sig mot det hotande drogproblemet är att man har fått uppleva omsorg och trygghet och ett sådant framtidshopp, som kan ge mod att säga "nej" där det behövs.
Den arbetslöse, som är fylld av ängslan för sin utkomst, sin bostad, sina skulder och som känner sig vara onyttig för samhället, behöver hopp och tro för livet för att orka vidare.
Mod och tro på ett rättvist samhälle behöver alla de som fattar beslut, som angår andra människor eller alla gemensamt. I vår värld där strävan efter egna fördelar alltför ofta upphöjts till en dygd, behöver de som fattar beslut visioner och hopp om ett samhälle där rättvisa, barmhärtighet och omtanke om de svagas väl härskar i god sämja.
Mod att leva behöver alla de, som drabbats av depressioner, sjukdom, död, separering och rädslan att bli helt ensamma.
Hopp är något, som de människor behöver, vilka i vår värld saknar allt hopp: de som lever i världens fattigaste länder, de som inte verkar ha någon möjlighet att komma ut ur sin fattigdom, samt de som inte har någon möjlighet till hälsovård eller utbildning för sina barn.
*
De som allra bäst kan ge hopp åt alla dessa hopplösa är de människor, som kan vara solidariska, som kan säga ett uppmuntrande ord och som kan handla rättvist, barmhärtigt och kärleksfullt. Var finns dessa som kan bringa hopp?
Var och en vet att det är lättare att förlåta en medmänniska om man själv har erfarit förlåtelse. Den som själv har fått kärlek har lätt att förmedla kärlek till andra. Endast den som själv har framtidstro och hopp kan ge hopp åt andra.
Därför brukar vi i kyrkan peka på kärlekens, barmhärtighetens och hoppets källor. Men inte bara peka. I ordet, i den gemensamma stillheten, i bönen och vid nattvardsbordet möter vi honom, som ger oss en erfarenhet av hopp och barmhärtighet. I sitt ord säger Gud hur vi skall leva samt vilka principer och regler vi skall följa, för att vi skall leva ett gott liv med varandra. Men åt den som sörjer över sin uselhet och sina synder erbjuds förlåtelse och möjlighet att börja på nytt. Dethär är kyrkans budskap till alla dem som behöver hopp. En gemenskap och ett möte med den Gud som säger: "Jag har befriat dig" och med den Kristus som i dagens evangelium säger "Jag är vinstocken, ni är grenarna. Bli kvar i mig, så blir jag kvar i er. Utan mig kan ni ingenting göra."
Därför kan vi också efter denna kyrkas sjuhundraåriga existens och inför detta nya årtusende hålla fast vid vad Martin Luther sagt om kyrkans uppgift: "Kyrkans sanna skatt är det allraheligaste evangeliet om Guds nåd och härlighet."