Jukka Paarma

 

Griftetal vid generalen av infanteriet Adolf Ehrnrooths jordfästning i Helsingfors domkyrka 13.3.2004

 

 

Herre, nu låter du din tjänare gå hem, i frid, som du har lovat. Luk 2:29

 

Vi minns dessa avskedsord av Bibelns fromme, ålderstigne Symeon, när vi nu stillar oss vid generalen av infanteriet Adolf Ehrnrooths kista. Efter ett långt liv är det nu dags för sista aftonuppropet. Arbetet är slutfört, plikten uppfylld - det är dags för ro. Den Herre, Gud allsmäktig som han visste att han fått livets alla goda gåvor av och som han var van att trygga sig till såväl på goda dagar som i livets faror och svårigheter, har nu hädankallat sin tjänare till evigheten. Olika generationer av finländare  stillar sig idag med tacksamhet inför minnet av den högtuppskattade patrioten och militären.

 

Bland de goda gåvor som Gud skänkt honom fanns framom allt ett bra fosterland som det lönar sig att försvara och uttala sig för; samt ni, kära familj och anhöriga, maka och barn som han inte tröttnade att tala om med stor tillgivenhet, tacksamhet och kärlek. I testamente efter generalen, maken och fadern har ni fått det oersättliga värdet av kärlek, aktning för människovärdet och omsorg i de närmaste och därmed viktigaste människorelationerna.

 

Sin livsgärning utförde Adolf Ehrnrooth som militär i fosterlandets tjänst i överensstämmelse med sin kallelse. Hans betydelse som en inflytelserik opinionsbildare i Finland är likväl ännu mera vidsträckt. Efter den långa livsvägen om 99 år är stunden nu inne för sista aftonuppropet, och det förefaller som om en hel generation går till historien. Han var ju inte bara en uppskattad ledargestalt för sina vapenbröder och veteraner, utan också en symbol och företrädare för hela den stora skara av män och kvinnor som under de senaste krigen försvarade och byggde vårt fosterland.

 

Generalens långa tjänstgöring är slut, men den aktning för finska veteraner som generalen så outtröttligt talade och verkade för också när det var svårt att få den allmänna opinionen att förstå dess betydelse, har nu rönt allmänt erkännande. När det finska samhället präglades av en atmosfär av nedstämdhet och nedvärdering inför minnet av våra krig, talade generalen om segrar och prestationer eller om folkets nya gemenskapskänsla, på samma sätt som vinterkrigsdiktaren Yrjö Jylhä i sin dikt Vaienneet voittajat:

 

Te ette turhaan taistelleet

te ette turhaan kaatuneet

te saitte suurimman voiton:

te voititte veljen veljelleen,

te löysitte kansan eksyneen,

te airueet aamunkoiton.

 

En soldats dygd består i en stark pliktkänsla. När den allvarligt sårade Adolf Ehrnrooth i början av år 1942 återupptog fronttjänst som konvalescent, talade han om sin plikt mot fosterlandet. Men han talade också om att han hade fått som gåva ett nytt liv och nya uppgifter. När han senare gick i pension som uttjänad militär, var det denna pliktkänsla och fosterlandskärlek som öppnade för honom nya uppdrag. Han mäktade uppträda som gästande talare vid otaliga veteransamlingar, vapenbrödramöten och fosterländska tillställningar. På sitt eget personliga sätt som sällan lämnade åhöraren kall, talade han om fosterlandet som både gåva och plikt. Hos ungdomarna i synnerhet ville han ingjuta en positiv tro på det finska folkets framtid.

 

Vad som gjorde Adolf Ehrnrooth till en nationellt inflytelserik person bland de olika generationerna var hans rakryggade och osjälviska, icke-beräknande orubblighet som kännetecknade hans uppträdanden för de värden som han hade tillägnat sig. Han talade  modigt om fosterlandet också när sådant tal inte alls var på modet. Han försvarade veteranernas arbete och värde när den yngre generationen ville tiga. Han företrädde pliktkänslan i en tid som satte mera värde på individens rätt att förverkliga sig själv. Och han talade om Gud, den Allsmäktige, i en tid då många ville vända Honom ryggen.

 

Det ledarskap som i sinom tid behövdes för att anföra härar, är ett trängande behov även idag, kanske mera trängande nu än någonsin förut - när det alltså gäller att fostra barn och unga, att leda samhället, att förstärka bestående höga värden eller att stärka den nationella sammanhållningen. Det räcker inte till med principer, anvisningar och bestämmelser allena. Man behöver riktningsvisare, goda exempel, moraliska förebilder. Också i våra dagar behövs på samtliga samhällsnivåer av vårt kära fosterland människor som lyssnar till sitt eget inre, som genom sitt eget exempel visar att en oböjlig pliktkänsla, omsorg om andra och rättvisa är värden som behövs för att en enhetlig och i sitt innersta stark nation skall ha framgång.  Ju mera samvetsömhet, desto mera gemensamt, konstruktivt kapital.

 

I de åtskilliga memoarer av vapenbröder, veteraner och vänner som utkommit även i offentligheten under de senaste dagarna och veckorna, har två värden höjt sig över andra, två värden av central betydelse som Adolf Ehrnrooth ville värna. De var människornas inbördes sammanhållning som bygger på vapenbrödernas kamratskap, samt tillit till den Allsmäktiges beskydd. När fortsättningskriget var slut, förrättade de truppavdelningar som skulle lämna fronten sina sista mönstringar. Också Ehrnrooth anförde sitt regementes återstående män till en mönstring. Dessförinnan ledde han dock sina uttröttade män till en böne- och andaktsstund som hölls i Ruokolahti kyrka och efter det stod regementskommendören på kyrkans trappa och personligen skakade hand med varje man. Först därefter var det dags för den militära mönstringen. Gud och vapenbroder - ingendera fick man glömma.

 

I krigets hårda förhållanden skrev Yrjö Jylhä den dikt, Äiti ja poika (Mor och son), vars verser vittnar om vapenbroderns livsgärning än idag:

 

Olen elänyt täydesti, rohkeasti,

olen päättänyt seurata loppuun asti

sitä uskoa, jonka sinulta sain

ja josta maalleni vastaan vain.

 

Efter den väl fullbordade och orädda livsgärningen står nu generalens kista beklädd med Finlands blåvita korsflagga, symbolen för vårt självständiga, goda land. Vid dess gavel finns flera utmärkelser som bevis för den bortgångnes förtjänster och för allas vår aktning. Viktigast av korsen är Mannerheimkorset, en hög tapperhetsmedalj som Adolf Ehrnrooth satt speciellt stort värde på. Enligt motiveringen fick han korset som erkänsla för skickligt och oförväget ledande. Dessa kors symboliserar tapperhet och har tilldelats honom för förtjänster.

 

På kistans andra ända tecknas strax ännu ett kors. Det är ett sandkors, en symbol för välsignelse. Detta kors omtalar det vi får oförtjänt, Guds nåd. Korset är också en symbol för Guds kärlek. När vi följer den avlidne till graven och anförtror honom i ro under beskydd av korset, anbefaller vi honom i Guds nåderika hand och ber: Herre, giv honom den eviga ron, låt ditt eviga ljus lysa för honom, för din nåds och kärleks skull.

 

Förlitande oss på Guds eviga nåd och på vår Frälsare Jesu Kristus reser vi oss nu för att förrätta Adolf Ehrnrooths jordfästning.