Jukka Paarma

En nästa är det möjligt för var och en av oss att vara

Predikan i ekumenisk gudstjänst Kyrkan i Finland 850 år

och riksomfattande minnestund för Asienkatastrofens offer i Åbo domkyrka 6.1.2005

”Jesus Kristus är densamme i går, i dag och i evighet” (Hebr. 13:8)

Vid varje årsskifte, när det gamla året har gått ut och blickarna riktas mot det nya, är dessa ord ur Hebreerbrevet tema och motto för kyrkans gudstjänster. Också vid senaste årsskifte var mottot detta samma, även om gudstjänsterna då präglades av känslor och tankar, som mycket avvek från det vanliga. Också i dag, på Trettondagen, vill vi vid denna minnesgudstjänst upprepa detta samma motto: Jesus Kristus är densamme i går, i dag och i evighet.

Denna trettondagsgudstjänst har förberetts under en betydligt längre tid än vad som är vanligt. Redan tidigt på hösten fick barnen i församlingarnas dagklubbar bekanta sig med evangelietexten om österns vise män och till predikanten ställa frågor angående deras märkliga färd. Musiken för denna gudstjänst planerades också länge på förhand och i god tid sändes inbjudningarna till både inhemska och utländska gäster. Trettondagshelgen skulle ju vara inledningen på firandet av den kristna kyrkans 850-åriga historia i Finland.

Ingen kunde då ana att denna fest skulle komma att firas i helt annorlunda stämningar. Kyrkan kan givetvis inte fira en glad fest när folket sörjer. Inte kan vi stanna vid att minnas de gångna skedena i våra kyrkors liv, när våra hjärtan gråter vid minnet av katastrofens offer och när vi tänker på de miljoner som har förlorat sina egna, sina hem och sitt framtidshopp.

Än en gång har vi tvingats konstatera att saker och ting inte går enligt våra planer. Det är större krafter som bestämmer. Nu var det naturkrafterna som på ett förfärande sätt ingrep i mänskornas och folkens liv. Flodvågorna på Indiska oceanen har spridit skräck förstörelse också här i vårt avlägsna land.

Det är förståeligt att sorgen och fasan gör oss stumma. Vi finner inte ord för våra tankar och känslor, inte heller ord till tröst. Och när vi lyckas formulera de första meningarna, börjar de med ordet varför. Vi frågar varför, även om vi på förhand vet att frågor av detta slag förblir utan svar. Ofta rymmer den ångestfulla frågan också en anklagande tanke. Varför kom inte hjälp? Varför tillåter Gud?

Några har tvingats uppleva hur tron på Gud har vacklat eller i varje fall prövats. Men det har också kunnat gå tvärtom. När mänskornas hjälp inte räcker till eller när andras medkänsla och ord inte kan trösta, har man ändå sökt trygghet och stöd hos Gud. För många har det blivit endast en bön utan ord, en hjälplös suck, för många har det stannat vid att tända ett ljus och en blick in i lågan. Några har kommit ihåg ett bekant bibelställe, ett stycke av en psalm eller en sång. Såsom en sörjande påminde sig några ord ur en känd sång: ”Nu blott jag ber: Håll om mig, tills jag ditt ansikte ser.”

Den Gud som vi tillber är inte ödets finger eller slumpen. Han är inte heller uppfyllaren av våra tankar och önskningar. Svårast är det att tro på Gud, om vi gör honom alltför liten, en sådan som vi själva kunde råda över. Hurudan skulle en sådan Gud vara, vars väsen och alla gärningar vi kunde begripa, - med vårt mänskliga mått, matematiskt och logiskt? Han skulle vara av människomått, någon som hörde till denna världen och dess lagbundenheter. Men inte Gud.

Om Bibelns Gud heter det: (Jes. 55:8-9) ”Mina planer är inte era planer och era vägar är inte mina vägar, säger Herren. Liksom himlen är högt över jorden, så är mina vägar högt över era vägar.” Därför får vi ibland, inför det som vi inte begriper, vara svarslösa och förstummade.

Under de gångna dagarna har kyrkorna stått öppna för stillhet och bön, såväl för gemensam som enskild gråt och sorg. Där har man säkert också velat finna det, som behövs efter gråten, - tröst och hopp. Gråten har sin tid, sorgen dröjer längre och många frågor förblir obesvarade så länge vi lever här. Den första trösten består däri, att den sörjande vid sin sida har någon att dela det tunga med.

Nu om någonsin behövs medmänsklighet. Den som har det svårt, behöver vid sin sida någon, som kanske inte har ord, men en hand att gripa tag om och en axel att luta sig mot. En sådan nästa är det möjligt för var och en av oss att vara.

Det hör också kyrkan till att sörja med de sörjande. Men allt flere frågar ändå hur vi ska orka vidare, ty den bästa trösten vore att finna ett hopp om en ljusare morgondag än den innevarande. Därför har vi med oss här i kyrkan också barn, som när vi lämnar kyrkan delar ut åt oss välsignelsekort som de själva har gjort. Just nu sitter de vid Jesu krubba, dit stjärnan ledde Österns vise.

Nya Testamentets berättelse om Österns vise har under seklernas gång inspirerat konstnärernas fantasi. På målningarna har de ibland framställts såsom visa stjärntydare, ibland åter såsom österländska konungar. Bilderna har berättat vad som är själva budskapet i det som skedde. Det att Guds son blev människa var ett under, ett mysterium, som också den tidens lärdaste fick lov att nalkas med ödmjuk häpnad och lovprisning till Gud. Det att Världens Frälsare föddes hos en fattig snickarfamilj i ett anspråkslöst stall var en händelse, som fick t.o.m. konungar att falla på knä.

Ibland har de också framställts såsom representanter för olika världsdelar. En ser västerländsk ut, den andra asiatisk och den tredje är, av hudfärgen att döma, en afrikan. Budskapet är klart. Kring Jesu krubba samlades såväl rika och lärda som fattiga herdar, såväl betlehembor som representanter för alla folk i världen. Frälsaren, Kristus var född för hela världen, för alla folk.

Då förstod nog ingen av dem vad som hade hänt och varför! Senare kanske, såsom också vi. Vi vet vad det blev av barnet i krubban, vi känner till lidandet, korset och uppståndelsen.

Kyrkans skatt, som är budskapet om Jesus Kristus, har redan funnits 850 år i vårt land. Då människors tröst eller kyrkans svar inte varit tillräckliga, har det gått att hänvisa till Frälsaren, försonaren och dödens besegrare. Det är hoppets budskap om ett evigt liv och ett återseende med våra bortgångna kära.

I ljuset av detta budskap förstår vi, vad redan profeten hade sagt om Kristi födelse: (Jes. 9:1) ”Det folk, som vandrar i mörkret ser ett stort ljus, över dem som bor i mörkrets land strålar ljuset fram.”

Mitt i ångestens mörker, i dödsskuggans land lyser ett ljus. Då vi nyligen tände minnesljus på våra anhörigas gravar, eller då vi gör det därhemma inför våra käras fotografier, eller, såsom så många har valt att göra det, i kyrkans ljusstake, är det inte bara fråga om en minnesgärning. Vi gör det inte bara för att minnas. Det finns en flamma i ljuset, ett litet sken. Se på den lågan, som säger: Kristus är världen ljus, livgivaren, dödens besegrare, som säger: ”Den som tror på mig, han skall leva om han än dör.”

Denne Jesus Kristus är densamme igår, idag och i evighet.