Text: Matteus 13:31-33

I Matteus evangeliets 13 kapitel har evangelisten samlat ett antal liknelser om himmelriket. På vissa ställen går han till väga på så sätt att han förenar två skilda liknelser till en enda helhet och av detta uppstår en dubbel liknelse. Dagens text handlar just om en sådan liknelse. Bägge delarna i en dubbel liknelse omfattar en gemensam central tanke eller undervisning. I kombinationen av liknelsen om senapskornet, som växer till ett präktigt träd, och liknelsen om en surdeg, som syrar hela degen, går båda alltså ut på en och samma undervisning eller huvudtanke. Denna tanke kunde uttryckas ungefär så här: det finns en lysande framtid och ett utmärkt slutmål för Guds rike, även om dess begynnelse var obetydlig och dess tillväxt eller inverkan ser nästan obefintlig ut. Med dessa liknelser vill Jesus uppmuntra sina följeslagare.

Uppmuntran - ja, det är just det som vi dagens kristna behöver. I Finland har man under de senaste tiderna fått glädjas åt resultaten från utförda enkätundersökningar som ger vid handen att aktningen för kyrkan och för de kristna värdena är stadd i tillväxt. Kyrkans diakoni och ungdomsfostran samt sociala ställningstaganden från kyrkans sida har tillvunnit sig erkännande. Ska man tro på de allra senaste gallupundersökningarna hyser dagens människor en större tillit till och aktning för kyrkan än på länge. Men samtidigt vet vi att resultaten från sådana förfrågningar kan förliknas vid en stor vågrörelse med upp- och nedgångar. När det gäller deltagandet i själva den kyrkliga verksamheten tycks inga väsentliga ändringar ha skett. Man törs inte heller tala med stora bokstäver om vårt folks tro på Jesus Kristus eller om dess vilja att följa honom och att göra hans vilja gällande i livets stora beslut. Tvärtom, trots alla enkätundersökningar känns det ofta som om kristet kunnande och engagemang håller på att tunnas ut.

När det gäller Europa i stort har vi en ganska likadan uppfattning som baserar sig på flera undersökningar. Medan religiositeten som ett allmänt fenomen är på frammarsch och religiöst sökande har ökat, riktar sig religiositeten allt oftare utanför de traditionella religionsformerna, framför allt utom Europas gamla dominerande religion, den protestantiska eller katolska kristendomen. Å ena sidan är det sekulariseringen, å andra sidan de pluralistiska värdena och den ökande inbördes konkurrensen mellan religionerna och idéerna som ser ut att göra kristendomens och kyrkornas ställning allt svårare i vår globaliserande värld och i vårt integrerande Europa. Skall det som en gång var en folkkyrka nu förvandlas till en minoritetskyrka?

Har trädet som växte upp ur senapskornet redan passerat sin blomstring och håller på att förtvina? Har surdegen mistat sin styrka? Eller vill Jesus kanske uppmuntra oss att tro på det som inte syns? Författaren till Hebreerbrevet talar om detta så här: “Tron är grunden för det vi hoppas på; den ger oss visshet om det vi inte kan se.” (Hebr 11:1)

Jag minns min första flygfärd över norra Atlanten. Jag var på väg till ett nordiskt prästmöte som hölls på Island. Från mitt säte såg jag ner och följde med blicken raden av spännande oljeborrningsriggar utmed den norska kusten. Ur havsbottnen pumpade de fram dyrbar svart energi. I något skede sade min granne, en erfaren medresenär, något nonchalant: “Här går Golfströmmen”. Då kom jag ihåg: I skolan hade jag lärt mig om havsströmmarna och deras betydelse. Jag visste att den varma Golfströmmen är livsviktig också för vårt land. Tack vare denna ström är det möjligt att bo i vårt karga land i norr. Jag tittade ner på det brusande djupet, men såg inget speciellt. Grå böljande vågor över gränslösa vidder, inga strömmar, inga färgskiftningar, inget som framstod som något extra ur det oöverskådligt stora havet. Man kunde faktiskt inte se Golfströmmen och för ett kort ögonblick tvivlade jag på om den alls finns. Joo-o, den finns. Med våra ögon kan vi bara inte få den minsta förnimmelse av den, men det finns oemotsägliga bevis för att den faktiskt finns. Och för att livet i Norden är konstant förbundet med strömmens inverkan.

Låt mig anföra Finland som exempel. Vi bebor trakter intill polcirkeln, en del även norr om den, och får vår beskärda del av Golfströmmens inverkan. Innanför den osynliga, varma havsströmmens verkningskrets är klimatet mildare. Köldens rimfrusna knäppar blir fåtaligare och jordens eviga arktiska tjäle smälter. Ur marken växer en vegetation fram som på andra håll på samma nordiska breddgrader ohjälpligt skulle gå under på grund av kölden. På samma breddgrad, där Sibirien och Alaskas norra kust är tjälbundna under ett tjockt istäcke även sommartid, odlas hos oss spannmål till näring och ljuvliga blomstrande buskar och fylliga fruktträd. Och detta för att Golfströmmen vidrör våra fjärran nordliga trakter.

Det går inte att med ögat urskilja denna varma havsström från havsvattnet i övrigt. Inte ens den mest skarpsynte kan se den från flygplanet. Men dess betydelse och dess inverkan syns och känns över stora områden. Få minns dock sambandet mellan orsak och verkan.

Kunde detta kanske tjäna som en bild av himmelriket, som redan har kommit och som komma skall? Det kan vara väldigt svårt att se detta rike och att kunna urskilja det, när vi försöker se på kyrkan och på antalet kristna. För inför våra blickar finns mycket ofullbordat, mycket misslyckat, många själviska aspirationer, kyla och ondska.

Men om vi har ögon att se med, kan vi då inte se den varma strömmens uppvärmande inverkan? Det finns det mycket av. Vi kan se och känna igen dess värme i små enskilda händelser: När en människa litar på en annan, när hon gör ett osjälviskt val, eller också när hon talar med en annan om något hoppingivande inför morgondagen, när man förlåter, när man försvarar de svaga, när man söker rättvisa och utövar barmhärtighet. Allt som allt: där kalla vindar blir blida och tjälen går ur marken i denna världs vardag, där skall många fruktträd växa och många blommor spira.

Vårsolvärmen smälter vår nordiska vinters kalla tjäle. Ur våra egna och våra medmänniskors liv och samlevnad kan bara kärlekens värme smälta tjälen. En kärlek som inte tar illa upp på grund av det ofullständiga, det själviska och det misslyckade. För själva Golfströmmen, för Guds rike självt, blir syndaren förlåten och den vacklande och trötte får ny kraft som detta rike, kärlekens rike, himmelriket, besitter, lever och verkar i denna värld vid sidan av många andra krafter. Ser du dem? Om du ser, kan du vara beroende av dem och verka för dem. Drivkraften för ens egen styrka och aktivitet kan endast bestå av Guds kärleks värme, den kärleken som utger sig själv och som också idag blir utgiven för dig. Men samtidigt får denna kärleks kraft oss att på allvar fråga om surdegen förlorat sin syra eller om saltet mistat sin sälta. Hur kommer de kristna värdena om respekt för människan, jämställdhet och rättvisa i allmänhet att gestalta sig i framtidens Europa? Hur kommer Guds bud om nåd att framstå? Där man lovprisar Gud för hans kärlek, där man söker rättvisa, där förlåtelsens jubel inkarneras i barmhärtighetens gärningar mot de svaga och i kärlek till fienden - där har saltet behållit sin sälta och där fortsätter surdegen att syra vidare. Har vi ögon att se med, då ser vi det som är svårt att se: Ur senapskornet växer det fram ett träd för vår trohets skull och för vårt vittnesbörds skull. Trots oss, tack vare Guds nåd.