Om Lina Sandell se psalm 390.

Oscar Ahnfelt (1813-1882), trubaduren med den tiosträngade gitarren, har betytt mer än någon annan för spridningen av Lina Sandells sånger. Ofta bad han henne om sångtexter. Lina brukade skämtsamt säga att hon inte fick någon ro så länge Ahnfelt var i staden. 

Ahnfelt föddes i ett prästhem i Gullarp i Skåne. Efter studentexamen 1829 (som 16-åring!) började han studera teologi med tanke att bli präst som sin far. Musikintresset tog dock överhanden, och 1840 inledde han musikstudier i Stockholm. Samma år kom han att lyssna till en påskdagspredikan av Carl Olof Rosenius, och då fick han frälsningsvisshet och frid i själen. Ahnfelt trivdes så bra i kretsarna kring Rosenius, att han vid mitten av 1840-talet började resa omkring som resepredikant och sångare i hela Sverige. Vid den tiden konstruerade han också sin berömda gitarr, som hade fyra extra bassträngar av bilder att döma.

Mellan åren 1850 och 1877 gav han ut sina Andeliga Sånger med ackompanjemang arrangerade för piano eller gitarr, sammanlagt tolv häften. Alla sånger var inte hans egna kompositioner, han samlade och i en del fall bearbetade också andras.

Den här psalmen är en av klassikerna bland sångerna från 1800-talets svenska väckelserörelser. Den är fortfarande ofta sjungen och älskad av gammal och ung, kanske framför allt på grund av sitt budskap om tryggheten i Gud. Dessutom upplevs eventuellt melodin som lättsjungen.

Texten ingick första gången i kalendern Korsblomman. Lina Sandell berättade en saga om en gammal väggklocka som plötsligt hade stannat. Urtavlan började reda ut varför klockan stannat och kom till att det var pendelns fel. Pendeln förklarade för urtavlan att den inte orkade längre, eftersom den hade kommit underfund med att den på ett dygn måste svänga fram och tillbaka över 86 000 gånger. Urtavlan bad då pendeln svänga på försök sex gånger. Då sade pendeln att det inte var sex gånger eller sextio gånger den gruvade sig för, utan sex miljoner gånger. Den kloka urtavlan funderade då om det inte i själva verket var så att det var tanken på arbetet som tröttade pendeln, inte själva arbetet. Det fordrades ju bara en svängning åt gången. Pendeln betänkte detta, kom till att det var sant och började arbeta igen. Efter denna berättelse ingick dikten En dag, ett ögonblick i sänder. Dikten hade en stavelse mindre i varje rad än Lina Sandells senare version (första strofen återgiven enligt Lövgren): "En dag, ett ögonblick i sänder, / vad tröst evad som kommer på! / Allt vilar uti Herrens händer, / vi skulle jag väl ängslas då? / Han, som har mer än modershjärta, / han giver ju åt varje dag / dess lilla del av fröjd och smärta, / av möda eller av behag."

P O Nisser meddelar att texten också har en mera personlig bakgrund. Lina Sandell hade just flyttat till Stockholm från Småland. Hon var sjuk i lungsot och två av hennes systrar hade dött i denna sjukdom. Om morgondagen visste hon ingenting, hon behövde ta en dag i sänder och leva sin psalm. Hon har själv kommenterat psalmen så här (citerat enligt P.O Nisser):

Vi sörjer för morgondagen innan morgondagen är kommen. Och likväl har Herren sagt: Det är nog att var dag har sin egen plåga. O huru dåraktigt att vilja tillägga det närvarande ögonblicket det tillkommandes tyngd.

Texten trycktes första gången 1865 i ovan relaterade form. På inrådan av Ahnfelt - han menade att sångbarheten ökade - omarbetade Lina Sandell texten på det sättet att varje versrad fick en stavelse till, och i den formen trycktes den med Ahnfelts melodi 1872, när den infördes i hans 10:e häfte av Andeliga Sånger.

Bildspråket har en väsentlig förändring i den senare versionen. Lina Sandell jämför i den första versionen Gud med en mor enligt Jesaja 49:15 (1917 års översättning): "Kan då en moder förgäta sitt barn... och om hon än kunde förgäta sitt barn, så skulle dock jag [Gud] icke förgäta dig." Därmed var hon långt före sin tid genom att hon använde modersbilden om Gud. Den dåtida svenska kristenheten ville ha bilden med modershjärtat ändrad till "fadershjärta", och författarinnan fogade sig efter detta, trots att bilden med modershjärtat var biblisk.