Jukka Tuominen

Utbildningen inom sjukhussjälavården

Utbildningens historia

I början av 1900-talet inrättades vid statens sjukhus arvodesbaserade tjänster för predikanter. Själavården vid kommunala vårdanstalter sköttes av församlingspräster i samband med sjukhusbesök . År 1925 inrättades vid Helsingfors allmänna sjukhus den första tjänsten som sjukhuspredikant i huvudsyssla för sjukhussjälavården.

Prästerna som under vinter- och fortsättningskriget arbetade vid krigssjukhusena varseblev behovet och betydelsen av enskild själavård vid sidan av andaktsstunderna. Riksdagsledamoten Kyllikki Pohjala gjorde år 1944 en ur sjukhussjälavårdens synpunkt viktig hemställningsmotion . Enligt den borde vid större sjukhus, med statsmedel inrättas tjänster för präster utbildade för arbete vid sjukhus. Motionen ledde dock inte till praktiska åtgärder.

Sjukhusväsendet utvidgades på 1950-talet till att omfatta tiotals centralsjukhus och centralsinnessjukhus som hade behövt egna själavårdare. Finansministeriets beslut som upphävde anslagen för att avlöna statliga sjukhuspräster i bisyssla och som verkställdes samtidigt, hade till följd att församlingarna började inrätta tjänster på heltid för sjukhussjälavårdare.

Utbildningskommittén för sjukhussjälavård som tillsattes år 1959 avfattade en modellinstruktion för sjukhussjälavården. Enligt den kräver sjukhussjälavården en lämplighet och en yrkesskicklighet som förvärvats genom utbildning. På förslag av kommittén ordnades år 1960-1961 den första specialiseringskursen för sjukhussjälavårdare. Den teoricentrerade utbildningen behandlade i ansenlig grad sjukdomar ur medicinsk synvinkel. Särskilt utgjorde en metod för personliga samtal föremål för intresse. Vid sidan av den förkunnande själavården steg den patientcentrerade själavårdsmetoden , pastoral counseling . Lektor Irja Kilpeläinen hade utvecklat och undervisade i denna nästancentrerade metod. I undervisningen vid kurserna för sjukhussjälavårdare ersattes småningom metoden för personlig vård av det nya själavårdande sättet att nalkas patienten. Den första specialiseringskursen följdes åren 1962-1969 av motsvarande kurser i utbildningen för själavård.

På specialiseringskursen för sjukhussjälavårdare åren 1967-1968 fanns för första gången som kursfordring en arbetshandledningsdel som omfattade tio samtal och som det var möjligt att fortsätta i allt 40 gånger. Nästan alla på kursen valde denna möjlighet. Fem sjukhuslektorer i Helsingfors var arbetshandledare . Denna grupp var kyrkans första arbetshandledningskurs och hade Irja Kilpeläinen som utbildningshandledare.

Som ett resultat av utbildningen lärde sig sjukhussjälavårdarna en metod att diskutera särskilt med psykiatriska patienter. Specialutbildningen väckte också förtroende bland vårdpersonalen. De samtal som sjukhussjälavårdarna förde med patienterna började ses som ett viktigt stöd i vården. En kontinuerlig utbildning av sjukhussjälavårdarna är alltså en förutsättning för deras verksamhet i vårdsystemet.

Förstärkta biskopsmötet tillsatte år 1965 kyrkans kommitté för sjukhussjälavård för att avgöra administrativa frågor och utbildningsfrågor inom sjukhussjälavårdsarbetet. Den fick i uppgift att ordna specialiseringsutbildning och fortbildning.

Utbildningen för sjukhussjälavårdare och för familjerådgivare arrangerades skilt för sig ända tills år 1969 då en gemensam kurs ordnades. Till utbildningen hörde personlig arbetshandledning på 40 gånger vilket sedan också blev ett bestående krav i själavårdsutbildningen.

År 1972 godkände kyrkans kommitté för själavård en av Finlands sjukhuspräster rf utarbetad utbildningsplan för sjukhussjälavårdare. Den togs i bruk på följande specialiseringskurs. Specialiseringsavsnittet för sjukhussjälavårdare i huvudsyssla föregicks av ett inledande avsnitt på stiftsnivå. Till det godkändes sjukhusteologer som blivit valda till tjänster samt församlingspräster och -lektorer som arbetade med sjukhussjälavård. Grundkursen fungerade som ett orienterande avsnitt inför sjukhussjälavårdsarbetet.

År 1976 påbörjades en gemensam utbildningskurs i själavård. Den var dels ett inledande avsnitt till specialiseringsutbildningen för familjerådgivare och sjukhussjälavårdare och dels en fördjupande kurs för församlingsanställda. Enligt amerikansk och tysk modell för själavårdsutbildning utvecklades på 1970-talet kliniska avsnitt som genomfördes på sjukhus. Dessa avsnitt är fördjupande deluppgifter i utbildningen av sjukhusteologer. Stommen för kursen har till sin struktur varit den samma till slutet av 1990-talet. Innehållet och utbildningsmetoderna har förbättrats under årens lopp. Det teoretiska stoffet studeras mellan seminarierna. Under de gemensamma avsnitten har man som par- och grupparbeten övningar i själavårdssituationer. Regionala identitetsgrupper arbetar under ledning av en arbetshandledare och samlas 15 gånger.

I dag varar specialiseringsutbildningen för sjukhussjälavårdare två och ett halvt år. Utbildningen består av fyra delområden (se det bilaga schemat):

1. kliniskt orienterande och fördjupande avsnitt i handlett sjukhusarbete
2. fyra gemensamma seminarier som genomförs av kyrkans utbildningscentral, kyrkans central för familjefrågor och kyrkans central för sjukhussjälavård
3. personlig arbetshandledning, identitesgrupp, studier under mellantiden samt utarbetande av en artikel om själavård
4. arbete som själavårdare i sin egen tjänst med stoff som kursdeltagaren bearbetar under utbildningen.

Förutsättningen för att delta i specialiseringsutbilningen är deltagande i lämplighetstest. Testet utförs vid valet till en tjänst som sjukhussjälavårdare eller vid ansökan om deltagande i utbildningen.

Lämplighetstest och uppställande av mål

Till processen för att utse en person till en tjänst som sjukhussjälavårdare eller till specialutbildningen hör en av en psykologisk forskningsanstalt gjord bedömning av lämpligheten. I anslutning till den sker en intervju som utförs av en psykolog och en teolog. I undersökningen av lämpligheten utreds den sökandes personliga beredskap att klara av stress i arbetet, färdigheter för växelverkan samt motivationen till att hjälpa. Även inställningen till sjukdom, lidande och död bedöms.

Uppställandet av personliga mål sker först vid intervjuerna i samband med lämplighetstestet och sedan i den skriftliga förhandsuppgiften som görs för det första utbildningsavsnittet. Uppställandet av målen grundar sig på kursdeltagarens personlig bakgrund, själavårdssyn och motiv.

Kliniskt orienterande avsnitt

Det kliniska orienterande avsnittet omfattar två veckor och äger rum på ett sjukhus. Målet är att ge kursdeltagarna en möjlighet att lära sig själavårdarens arbete i kollegial, yrkesmässig sjukhusmiljö och klargöra sin identitet samt utveckla det personliga sättet att vara själavårdare på ett sjukhus.

Innehållet i avsnittet är själavårdsarbete på en sjukhusavdelning samt för detta ändamål arbetshandledning i grupp. Arbetshandledningen baseras på kursdeltagarnas skriftliga rapporter. Under detta orienterande avsnitt samlas även identitetsgruppen som har som mål att stödja deltagarnas yrkesidentitet och personliga växelverkan samt åstadkomma en öppnare självkännedom. Vid de gemensamma sessionerna presenterar varje kursdeltagare innehållet i den skriftliga rapport som gjort på förhand: sin personhistoria, sin kallelse och sin syn på arbetet. Under föreläsningar och gemensamma diskussioner behandlas grunderna för sjukhussjälavårdsarbetet, arbetets förhållande till kyrkans övriga arbete samt hur sjukhussjälavården genomförs i olika vårdenheter.

Gemensamma seminarier

Kyrkans utbildningscentral, kyrkans central för familjefrågor och kyrkans central för sjukhussjälavård genomför tillsammans fyra seminarier. Sjukhusteologer, familjerådgivare och församlingspräster deltar i dem. De gemensamma seminarierna hålls på kyrkans utbildningscentral i Träskända. Mellan seminarierna får var och en personlig arbetshandledning och de regionala identitetsgrupperna sammankommer.

Under det första gemensamma seminariet studeras själavårdens kontexter och själavårdsrelationen. Särskilt fördjupar man sig i frågor om samarbete mellan kyrkans olika yrkesgrupper i specialuppgifterna inom själavården och i annat församlingsarbete. Under seminariet studeras också delområden inom själavården och metoder som praktiseras. Vidare utformas uppgiften som själavårdare och de teologiska grunderna för själavården. Under seminariet kommer man också överens om de identitets- dvs. tillväxtgrupper som samlas regionalt samt om den personliga arbetshandledningen.

Ämnet för det andra gemensamma seminariet är pastoralpsykologi och denna del av utbildningen har ökat under slutet av 1990-talet. Under avsnittet behandlas mötet mellan psykologi och teologi i själavården samt etiska frågor och åskådningsfrågor. Under seminariet försöker man definiera själavårdarens egna kallelse och förstå gudsbilder som en dialog mellan psykologi och teologi.

Under det tredje gemensamma seminariet behandlas psykisk sjukdom, våld och beroendeproblem. Under avsnittet fördjupar man sig i kroppsliga och själsliga sjukdomars dynamik och i att möta psykiskt sjuka. Vidare granskas våldets dilemma och metoder för krishjälp samt människor med beroendeproblem och stödet till deras anhöriga.

Temat för det fjärde gemensamma seminariet är allvarlig sjukdom och döden. Under avsnittet behandlas själavårdarens egen inställning till handikapp, sjukdom och död samt individuell hjälp eller hjälp till de anhöriga vid mötet med sjukdom och död. Till seminariet hör en anamnes vid ett sjukhus samt övervarandet av en obduktion. Dessutom studeras sorgearbete och den andliga dimensionen i själavården. Under detta avsnitt kommer man överens om ämnet för artikeln som skall behandla själavården.

Kliniskt fördjupande avsnitt

Det avslutande avsnittet på utbildningen är ett kliniskt fördjupande avsnitt som genomförs på sjukhus och omfattar två veckor. Målet är att fördjupa yrkeskunskapen hos dem av kyrkans anställda som specialiserar sig som sjukhussjälavårdare. Innehållet är liksom i det orienterande avsnittet själavårdsarbetet på sjukhusavdelningar och handledningen som man får för detta samt identitetsgruppen. Till det fördjupande avsnittet hör enligt tysk själavårdsutbildningsmodell ett predikoseminarium där kursdeltagarnas andakter utvärderas. I gemensamma sessioner behandlas andakterna som helhet: tal, val av musik och psalmer samt andaktshållarens uppträdande. Man ger akt på kommunikationen mellan talare och åhörare, mottagligheten för innehållet i talet och hindren för förmedling av talet. Även kursdeltagarnas artiklar behandlas.

Kompletterande utbildning

Allt sedan slutet av 1960-talet har ordnats kyrkans utbildning i arbetshandledning. För sjukhussjälavårdare och familjerådgivare har sedan år 1983 ordnats särskilda arbetshandledningskurser i själavård. Att ha genomgått arbetshandledningskurser innebär ett fördjupande av yrkesskickligheten. I början av det nya millenniet finns det 125 sjukhusteologer. Av dessa har hälften även genomgått arbetshandledningsutbildning. Förutsättningarna för att få delta i utbildningen är lämplighet, tillräcklig arbetserfarenhet samt möjlighet att även i sin tjänst kunna verka som arbetshandledare. Egen psykoterapi rekommenderas.

Frågor gällande utvecklandet av arbetsgemenskapen är aktuella både inom kyrkan och inom hälsovården. Några sjukhuspräster som också är arbetshandledare har skaffat sig konsultutbildning för arbetsgemenskaper och arbetar sålunda med att förbättra arbetsgemenskapen i sitt eget stift.

Till själavårdsarbetet hör även idkande av retreatverksamhet och flera sjukhuspräster har fått utbildning för retreatledarskap. De genomför särskilt retreater avsedda för personalen inom hälsovården.

Frågor om spiritualitet och andlig ledning kommer fram i själavårdsarbetet. Sålunda arbetar några sjukhusteologer som andliga ledare vilket kompletterar arbetsbeskrivningen för arbetshandledare.

Sjukhusteologer som arbetar på psykiatriska sjukhus har skaffat sig behörighet som psykoterapeut. Detta är viktigt med tanke på det arbete som utförs med personalen och patienterna.

Litteratur

• Kettunen, Paavo 1990
  Ihmisolemuksen ongelma ja olemassaolon vaikeus.
  Suomalaisen Teologisen Kirjallisuusseuran julkaisuja 171. Helsinki.
• Sairaalasielunhoito.
  Kirkon sairaalasielunhoidon keskuksen esite, Helsinki 1985.
• Sielunhoito sairaalassa.
  Kirkon sairaalasielunhoidon keskuksen julkaisu nro 28, Helsinki 1990.
• Virtaniemi, M.-P. 1997
  Sielunhoidon koulutus ja työnohjaus. Kirjassa Sielunhoidon käsikirja.
  Toim. K. Aalto M. Esko M.-P. Virtaniemi. Kirjapaja, Helsinki.

Artikelförfattare

   KS:n etusivulle
   Seurakuntatyön kehittäminen
   Kirkon kotisivulle