ATT DELA MED SIGAV DET GODA
Biskoparna i den evangelisk-lutherska kyrkan i Finland
uttalar sig om välfärdssamhällets framtid

Uttalandet kan fås även på finska och på engelska.

INNEHÅLL

Jes. 58:3-8
Till läsaren

 Att dela med sig av det goda
Politikens följder bör granskas
Välfärdsstaten som ett sätt att överleva
Vi är på väg mot en nätverksstat

Värderingarna och den gyllene regeln: Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem
Bedömning av den moraliska grunden för välfärden

Moralen, etiken och socialetiken
Kan marknaden ha någon moral?
Marknaden och rättvisan
Det räcker inte med en imaginär etik
Det behövs reglering för att konkurrensen skall fungera riktigt
Marknadsekonomi och demokrati
Växande klyftor i levnadsstandard undergräver välfärdssamhällets grundval
Kapitalet drar även stater och regioner in i konkurrensen
Staterna och medborgarsamhället kan reglera ekonomin
Den nordiska lutherska samhällsstrukturen slår vakt om grundrättigheterna

Det gemensamma ansvaret och samhällets ansvar
Den lutherska socialetikens principer
Välfärden sedd från nära håll

 Att börja dela med sig av det goda
 


 
 

 
 

Till läsaren

Som biskopar i den evangelisk-lutherska kyrkan i Finland har vi i våra inbördes överläggningar ofta kommit in på frågan vad som är det finländska välfärdssamhällets värdegrund. Vi har också ställt frågan var välfärdssamhället har sina utmaningar och utmanare.
 

Dessa diskussioner har senare kommit till synes i många av de uttalanden som vi gett i våra stift och i massmedia.
 

Bakom våra ställningstaganden ligger också de signaler som har kommit från församlingarna och från de kontakter som man i församlingarna har med ortsbefolkningen. Det är framför allt dessa signaler som har fått oss att ge uttryck för vårt bekymmer med tanke på välfärdssamhällets framtid. Vi vill försvara vårt eget välfärdssamhälle också under de förändringar som nu är på gång och samtidigt peka på de förändringar som den nya situationen kräver.
 

Vi publicerar vårt uttalande samtidigt som vi i kyrkoåret är inne i fastetiden. Att iaktta fastan är inte bara att i all stillhet dra sig tillbaka för att få vara i fred. Det gäller att söka sig in i stillheten inför Guds ord som kan skaka om oss och ställa oss inför allvarliga frågor. Vi har önskat inleda vårt uttalande med den bibeltext om rätt fasta som finns på föregående sida (Jes. 58:3-8).
 

Till allra först ger vi våra läsare ett sammandrag av våra överväganden. De har formen av teser som leder över till en mera omfattande diskussion kring de förutsättningar, utmaningar och krav på förändringar som välfärdssamhället nu står inför.
 
 

* Livet består inte bara av handel, konsumtion och marknader. Att vara människa är också att ge gåvor och ta emot gåvor, att vårda andra och att själv bli vårdad, att ha förmåga till både umgänge och lek.
 

* Marknaden består inte av ansiktslösa krafter. De består av människor som fattar ekonomiska beslut.
 

* Till marknaden hör alltid någon form av moral. Det är fråga om den moral som människorna förverkligar när de som köpare eller säljare använder sig av och utnyttjar marknadskrafterna.
 

* Både säljare och köpare bör reflektera över vad deras verksamhet och beslut har för följder för miljön och samhället.
 

* Konkurrensen kan inte fungera på rätt sätt om den inte regleras. Ett sätt att reglera den är att öka dess genomskinlighet och att ge konsumenterna bättre möjligheter att fatta medvetna val.
 

* För att reglera den internationella marknaden behövs det beslut som fattas på ett globalt plan. När man fattar sådana beslut bör man ge alla parter tillfälle att bli hörda och även beakta deras önskemål. Just nu råder principen "en mark, en röst".
 

* Internationella organisationer bör vidta tvångsåtgärder mot sådana länder som godkänner omoralisk verksamhet, såsom barnarbete, miljöförstöring eller undertryckande av fackföreningsverksamhet.
 

* Skadliga verkningar inom den internationella finansieringsmarknaden och kriser som förorsakas av spekulationer kan förebyggas genom en internationell lagstiftning av det slag som beskattningen av valutahandeln utgör. I utvecklandet av en sådan lagstiftning kan Finland spela en aktiv roll.
 

* Skapandet av det nordiska, socialt ansvarstagande samhället är en prestation som man inte får ge avkall på.
 

* Den fria marknaden garanterar inte tillräckliga levnadsbetingelser åt alla människor. Därför behövs det en statsmakt som kan skydda de svaga och försvara rättvisan.
 

* Ett villkor för att fattigdomen skall kunna elimineras är att inkomsterna delas. Detta betyder att de starka och välbärgade t.ex. i fråga om beskattningen bär en större börda än de svaga och förfördelade.
 

* Vi behöver sådana tjänster som medborgarna själva utvecklar och vi måste både i våra församlingar och i våra kommuner ta vara på de nya resurser som utgår från medborgarna.
 

* Staten har ett helhetsansvar för att kommunerna skall få ekonomiska möjligheter att erbjuda tillräcklig grundtrygghet åt alla medlemmar.
 

* Grundtryggheten bör dessutom utsträckas till att så allmänt gälla inkomster, utbildning och sjukvård att alla medborgare får en tillräcklig betjäning oberoende av deras ekonomiska och samhälleliga ställning.
 
 

I mars 1999
 

Jukka Paarma
Olavi Rimpiläinen
Erik Vikström
Eero Huovinen
Voitto Huotari
Jorma Laulaja
Wille Riekkinen
Juha Pihkala
Ilkka Kantola



 
 

ATT DELA MED SIG AV DET GODA

Vi lever i en tid när man kan göra så mycket men när man inte vet vad man skall ställa upp som målsättning. Det är så mycket som inte längre tycks vara under människans kontroll. Ena dagen överhettas ekonomin i samhället och kurvorna på aktiebörsen pekar brant uppåt. Andra dagen går ett stort investeringsbolag på andra sidan jordklotet omkull och de ekonomiska prognoserna vänds brant nedåt. De globala förändringarna har en omedelbar effekt i den enskilda människans liv. Rådlösheten och osäkerheten breder ut sig. Många frågar sig var man skall finna ett fäste för sitt liv och var man skall finna stöd.
 

I det dagliga livet leder förändringarna till osäkerhet rörande inkomster och arbetsplatser. Som en motvikt lyfter man fram den ekonomiska tillväxten, företagsam-heten och den frivilliga medborgarverksamheten. För många har detta varit mycket välkommet. Samtidigt finns det dock människor som har hamnat utanför samhällets normala rutiner och som inte kan se något hoppfullt ens i en gynnsam ekonomisk utveckling. Men också de som ännu orkar hänga med i utvecklingen upplever livet hotfullt och känner sig samtidigt allt mer nedkörda. Kraven bara ökar och det är många som blir utbrända.
 

Det finns alldeles tillräckligt med kunskap om människornas nöd och svårigheter. Ändå är det frågorna kring mark och penni som behärskar den offentliga diskussionen. Staten, kommunerna och enskilda människor är tvungna att anpassa sina planer och sin ekonomi till de krav som den internationella marknaden ställer. Varifrån kommer då alla dessa krav?
 
 

Politikens följder bör granskas
 

En central ekonomisk utgångspunkt för välfärden är att sysselsättningen är hög och att det hand i hand med ökad produktivitet skapas resurser och kapital som man kan dela. Välfärdsstaten har varit byggd på ständig ekonomisk tillväxt. Det största hotet mot denna välfärdsstat har legat däri att det inte längre finns traditionellt förvärvsarbete för alla och att penningflödet till den offentliga makten sinar.
 

Man har kommit till ett nytt stadium. Trots att produktionen ökar, minskar de anställda i antal. Nationalprodukten ökar men för allt färre finns det arbetsplatser. De som har slagit sig fram i allt detta frågar sig om vi längre har råd med en sådan välfärdsstat som fördelar pengar också till dem som inte deltar i anskaffningen. Varför skulle man dirigera skattemedel till dem som inte är med i arbetslivet? Vissa tecken tyder på att medelklassens välmående skattebetalare allt mer anser sig kunna klara sig utan välfärdsstaten.
 

Politiken uppfyller sitt ändamål när den reagerar flexibelt på människornas behov. I sitt betänkande från hösten 1998 har riksdagens framtidsutskott fäst uppmärksamhet vid detta. Enligt betänkandet saknar vi i Finland en analys av politikens följder samt en förnuftig jämförelse mellan politikens målsättningar och politikens medel. Utskottet fäster uppmärksamhet vid bl.a. följande iakttagelser som skulle kräva en analytisk bedömning:
 

I en nation med fem miljoner medborgare finns det hundratals tusen som är arbetslösa eller inne i en sådan utbildning som inte svarar mot arbetslivets ständigt växlande krav. På vissa områden åter är det brist på arbetskraft; speciellt inom vårdsektorn finns det en växande arbetsinsats som inte blir utförd.
 

Man har beräknat att den grå ekonomin och den ekonomiska brottsligheten år 1996 förbrukade 25-50 miljarder mark av samhällets medel. År 1997 lät arbetsgivarna bli att bokföra skatteförskott för ett värde av 4,4 miljarder mark. Föregående år var summan 5 miljarder mark. I en gallupundersökning från sommaren 1998 var 74 % av de svarande av den åsikten att arbetet inte är ett tillräckligt inspirerande alternativ i jämförelse med att leva på socialstöd. Ungefär 600.000 finländare är tvungna att ty sig till någon form av socialt stöd och under perioden januari-juni under år 1998 fick ungefär 300.000 hemhushåll utkomststöd.
 

Offentliga tjänster och beslutsprocessen angående dem har av staten överförts till kommunerna. Det har visat sig vara svårt att åstadkomma en rätt styrning av medlen och i vissa delar av landet har de mest utsatta upplevt sin situation allt mer otrygg. På grund av betalningssvårigheterna har kommunerna tvingats att skära ner på tjänsterna, att öka på avgifterna för de tjänster som man erbjuder samt att ty sig till permitteringar, t.ex. av lärarna.
 

De låg- och medelavlönade är utsatta för en så kraftig beskattning att det i en barnfamilj där bägge föräldrarna har arbete kan bli mindre medel för livsuppehället i handen än för en familj som lever på inkomststöd och andra inkomstöverföringar.
 
 

Välfärdsstaten som ett sätt att överleva
 

När man gör en bedömning av den förda politikens följder måste man till sist fråga sig om medborgarna ännu på 2000-talet kan lita på nationalstaten. Kan den ännu erbjuda medborgarna en känsla av samhörighet? Vissa saker kan skötas effektivare på det globala planet, andra hör hemma på den europeiska nivån och en del sköts regionalt. Globaliseringen leder till att en del av statens traditionella uppgifter samt dess beslutskompetens redan har glidit, och i framtiden ännu mer torde komma att glida över till den europeiska centralorganisationen och eventuellt ännu längre bort. Rörelseutrymmet för de stater som är med i Europeiska Unionen blir allt mer kringskuret på många områden.
 

I den fortsatta samhälleliga omvälvningen tvingas välfärdsstaten att ställa många svåra frågor: Kan man fördela nytta och tjänster till alla utan att akta på behov och ekonomisk ställning? Har de hjälpbehövande rätt att få del av samhällets medel utan motprestationer, utan skyldighet att delta i arbetslivet eller att på något annat sätt vara till nytta? Allt mera frågar man sig om man borde återvända till en socialpolitik som bygger på behovsprövning?
 

Det kan dock vara riskabelt att ändra på traditionella grunder för fördelningen av pengar. Risken är att de välbärgade, som allt mer hamnar att stå som betalare, inte längre kan acceptera den välfärdsmodell som vi hittills har litat på. Måhända anser man den inte längre vara det bästa sättet att bemästra riskerna inför alla de hot som samhället nu står inför. Det gäller alltså att se över den modell för välfärden som vi hittills har haft. Då måste man fråga sig hur man skulle kunna utveckla och utvidga medborgarnas eget ansvar och deras inbördes delaktighet när det gäller skötseln av gemensamma ärenden. Hur kan man bryta sig ut ur den onda cirkel av fattigdom och alienation som uppstår när en del av befolkningen hör till arbetslivets elit medan en annan del hamnar att arbeta med små löner i tillfälliga arbetsförhållanden? Hur går det med den inbördes samhörigheten om attityderna hårdnar? Hur går det om de starkare mera allmänt börjar hålla på sina rättigheter?
 

En mycket stor fråga har med välfärdsstatens finansiering att göra. Det ser ut som om resurserna inte skulle räcka till i den globala ekonomiska konkurrensen där en enskild statsekonomi är en mycket obetydlig faktor ute på penningmarknaden. Därför frågar man sig nu ängsligt om nationalstaterna överhuvudtaget längre har några möjligheter i denna tävlan. Kan de tillsammans skapa internationella regleringssystem med vilka man kunde minimera de skadliga verkningarna av den globala ekonomin och kan man förena regleringen med en hållbar utveckling inom de olika regionerna?
 

Nationalstaten står också inför andra utmaningar än det ekonomiska livets globala strömningar. Exempel härpå är mötet med främmande kulturer samt med religiösa ideal som står helt utanför den politiska kontrollen. Hotet är då tvådelat: först förlorar staten sin förmåga att slå vakt om det som den behöver allra mest, nämligen kapitalet och placeringarna, sedan förlorar den förmågan att representera det som skall stå främst, nämligen medborgarna.
 

Många problem, såsom klimatförändringarna, penningmarknadens instabilitet och utvecklingsländernas skuldspiral, härrör sig till största delen från faktorer som ligger utanför Finland. De kan lösas endast på ett internationellt plan. Därför behövs det överstatliga styrningssystem som ligger i händerna på den internationella demokratin. Denna utveckling innebär samtidigt att man måste effektivera den lokala förvaltningen.
 
 

Vi är på väg mot en nätverksstat
 

Ansvaret för den regionala utvecklingen har i Finland förflyttats från de statliga länsstyrelserna till landskapsförbunden vilka i sin tur vilar på en stark kommunal självstyrelse. Detta är en utvecklingstrend som framtidsforskarna har talat om i många år. För våra ögon träder bilden av en nätverksstat fram. Den består av delar av nationalstaten, av regional- och lokalförvaltning och till och med av medborgarorgani-sationer samt deras underavdelningar. Tillsammans bildar alla dessa ett nätverk som grundar sig på växelverkan och delat ansvar. För att kunna leva i ett sådant system bör man veta vem man är. Ett avgörande villkor för att klara sig i framtiden är förmågan att ansluta sig till ett nätverk.
 

I sitt betänkande säger riksdagens framtidsutskott:
 

Förutom de faktorer som leder till ekonomisk och teknologisk framgång behöver människosläktet också en kulturellt hållbar grund. Det måste kunna bygga sin verksamhet på en global etik. Värdegrunden utvecklas inte i samma takt som övriga förändringar som kan vara mycket häftiga. T.ex. de kristna värdena är alltjämt i kraft. Också i vår tid kan man finna intellektuella utmaningar i den antika filosofin.

 

Värderingarna och den gyllene regeln

Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem. (Matt. 7:12)
 

Inför de nya problemen efterlyser man en diskussion kring frågan vad som är viktigt och värdefullt för människan. Detta är det fråga om när man talar om värdediskussion. Saker och föremål får ett värde endast i den mån som människan ger dem ett sådant. Detta kan ske antingen kollektivt eller individuellt. Om kollektivet bestämmer värdena eftersträvar man åtminstone någon form av allmängiltighet. Om saken förblir i händerna på den enskilde är det inte så säkert att hans självvalda värderingar har någon allmängiltig betydelse.
 

Det finns många som på de senaste årtiondena har övergett tanken att det skulle finnas några allmängiltiga värden: det enda gemensamma värdet är värdepluraliteten! Om man anpassar sig till denna moderna uppfattning blir värdediskussionen nästan omöjlig att föra. Samhället splittras då alltmer sönder till ett mosaikartat mönster av olika huvudkulturer och det blir allt svårare för människorna att umgås med varandra.
 

Om man däremot utgår ifrån att det finns och måste finnas vissa allmängiltiga grundvärden, måste man samtidigt erkänna förekomsten av en sådan värdekälla eller en sådan värdegrund som är större än individen. Den s.k. gyllene regeln är en beaktansvärd gemensam etisk utgångspunkt för människosläktet: Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem (Matt. 7:12). Denna regels styrka ligger däri att den i princip är känd i de flesta religioner samt i många versioner av filosofisk etik. Den spränger kulturgränserna. Den hjälper att ge en struktur åt frågan om rätt och fel i vardagslivet och den kan lösa komplicerade etiska problem.
 

Trots att den är allmänt accepterad har den gyllene regeln ofta förståtts på ett orätt sätt. Den befaller oss ingalunda att göra sådant mot andra som vi anser vara bra för oss själva, utan snarare att sätta oss in i den andres situation. Den uppmanar oss att fråga vad vi skulle önska att man gjorde mot oss, om vi befann oss i den andra människans situation. Det uppstår moraliskt rätta handlingar när vi lever oss in i hur en annan människa har det och går in i hennes livssituation. När man på lutherskt håll har tolkat den gyllene regeln har man alltid betonat behovet av att se på situationen ur de svagas synvinkel.
 

Den gyllene regeln tar sin utgångspunkt i det mänskliga livets realiteter: livet måste alltid förverkligas i gemenskap med andra. I gemenskap med andra upplever man lycka och framgång, tillsammans med andra får man också sina sår. Detta betyder att människovärdet inte bara är en individualistisk storhet utan tvärtom något som förverkligas i relation till andra människor och till det mänskliga samfundet.
 

Den gyllene regeln kallar oss att se på saker och ting i första hand ur den andres eller de andras synvinkel. Man bör sätta sig in i den andra människans situation. Det egna människovärdet är då alltid med, men det skall inte få oss att förverkliga oss själva utan hänsyn till andra. Individualiteten och de individuella friheterna bör granskas i ljuset av de kollektiva aspekterna.
 

En hållbar etik kan inte utgå från självförverkligandet. Den måste prioritera det mänskliga samfundets gemensamma fördel. Den enskilda människans ekonomiska intressen måste begränsas av samfundets intressen: den enskilda människans målsättningar måste bedömas i relation till liknande och likaberättigade målsättningar som andras människor har; detsamma gäller relationen mellan ett samhälles fördelar och målsättningar i relation till andra samhällens; på samma sätt är det i relationen mellan en världsdel och det globala samfundet samt mellan en samhällsklass eller nyckelgrupp och hela samhällets liv och målsättningar. Det uppstår skäliga och rättvisa livsförhållanden när man anpassar det egna livet och den egna levnadsstandarden till det större samfundets resurser.
 

Beslutsfattarna borde beakta samhällsmedlemmarnas förhållanden och behov. Detta kan inte förverkligas genom direktiv utifrån eller ovanifrån utan fordrar att man mycket grundligt sätter sig in i hur människorna verkligen har det. In i samma helhets-sammanhang borde man också anpassa marknadens frihet, ekonomiska tillväxt och effektivitet.
 
 

Bedömning av den moraliska grunden för välfärden
 

När man har gett en motivation för välfärdssamhället har man med fullt berättigande betonat att människan också har rätt att själv bestämma över sina egna ärenden. Samhället kan alltså inte vara, och får heller inte vara enbart en förmyndaraktig modersfamn. Med utnyttjande av självbestämmanderätten har man i andra sammanhang dock samtidigt önskat försvara fria människors rätt till själviskhet och därmed godkänt otyglade marknadsmekanismer. Detta har ibland lett till att man på ett ensidigt sätt har jämnställt den liberala demokratins ideal med den fria marknaden och med en oavbruten konsumtionstillväxt.
 

Man måste minnas att det i det västerländska tänkandet har funnits två grundläggande strömningar som man alltid bör hålla i minnet när man bedömer marknadsekonomins olika funktioner. Den traditionella engelsk-amerikanska ekonomiska liberalismen har betonat människans frihet från någonting (s.k. negativ frihet). Därmed har man framför allt avsett friheten från de begränsningar som det politiska systemet skapar. På den europeiska kontinenten har det dock vid sidan härav utvecklats en annorlunda humanistiskt orienterad liberal uppfattning som betonar individens frihet till någonting (s.k. positiv frihet). En bärande linje i detta senare koncept har varit tanken att människan skulle kunna bli allt mer fullkomlig och så kunna förverkliga sig själv framför allt som en självständig och förnuftig moralisk beslutsfattare.
 

Det engelsk-amerikanska liberalekonomiska tänkesättet vill hålla både moralen och de politiska rättigheterna så långt borta som möjligt från de ekonomiska besluten. Man menar att olikheterna i människornas materiella tillgångar är berättigade om de kan tänkas skapa större andelar att dela på. Idealet har varit att maximera den fria marknaden med dess s.k. osynliga styrningsmekanismer och att som en följd härav minimera moralen. Det enda mål som därvid har kunnat förena människorna är strävan efter materiella fördelar.
 

De två olika sätten att förhålla sig i dessa frågor avspeglar sig också i synen på frågan hur vida befogenheter staten skall ha. Den ekonomiska liberalismen strävar till att begränsa statens andel. Den liberala humanismen åter vill skapa rum för staten att dela resurserna och att dessutom kunna gripa in då det gäller utbildning, sjukvård och andra positiva rättigheter. Den finländska välfärdsstatens moraliska grundval står i överensstämmelse med detta senare alternativ. Lutherdomens etiska tänkande samt även arbetarrörelsens bästa traditioner har bidragit till en utveckling i denna riktning. Staten bör garantera en sådan basinkomst som hjälper de mindre bemedlade medborgarna att utvecklas till "moraliskt och politiskt självständiga beslutsfattare".
 

Under de senaste tidernas mycket ansträngda ekonomiska läge har en sådan moral som gagnar det gemensamma goda hamnat i kläm. Den ser ut att ha fått ge vika både för marknadskrafternas krav och för sådana materiella värden som själviskt slår vakt om enskilda människors fördelar. Risken är härvid stor att människorna inte längre kan se något berättigande för välfärdsstaten. Orsaken är att de inte längre omfattar välfärdsstatens ursprungliga moralgrund som rent allmänt har högaktat människo-värdet. Om det går på detta sätt förlorar vi snart ur synfältet något av det mest väsentliga för demokratin: den kritiskt ansvarstagande medborgaren. I stället får vi den ekonomiska liberalismens syn på människan som själviskt slår vakt om sin egen fördel. Denna moralgrundens gradvisa förvittring är en sjukdom som i det fördolda breder ut sig i våra samhällen.
 

Sociologerna har i allmänhet indelat det efterkrigstida Finland i tre tidsperioder. Den period som sträckte sig ända fram till slutet av 1960-talet har kallats moralekonomins tid. Då motiverade man de olika besluten utgående från moraliska principer. Sedan följde den tid som har kallats planekonomins tid och som räckte ända fram till början av 1980-talet. Då trodde man att problemen kunde lösas med hjälp av vetenskaplig planering och organisering. Det tredje skedet som sträcker sig ända fram till denna tid har betecknats som konkurrensekonomins tidevarv.
 

Den nuvarande värdegrunden bygger sålunda allt mindre på moral och vetenskap. I stället präglas den i växande grad av den kamp för tillvaron som behärskar företags-världen. Dess grundregel låter mycket darwinistisk: "Den som är mest uppfinningsrik och anpassningsbar vinner." "Ändamålsenligheten har vunnit över rättvisan, marknadsekonomins effektivitetsvärden regerar." Denna förändring avspeglar sig tydligt i det språkbruk som används nuförtiden. I den offentliga diskussionen använder man gärna termer som hämtats från företagsvärlden. Det sägs att social- och hälsovårdstjänster skall produceras och man talar om deras utbud och efterfrågan.
 

Den situation som nu har uppstått har väckt en mycket oroad diskussion till liv. Rättvisan som var ledstjärna för dem som byggde upp välfärdsstaten har nu fått ge vika för friheten vilken betonas av marknadsliberalismens förespråkare. Detta har lett till en etisk brytningstid där makten har glidit över till den s.k. svaga moralen. Den traditionella pliktetiken försvinner och i dess ställe kommer en kortsiktig konsekvensetik. Enligt den bedömer människan sina gärningar utgående från den nytta de medför eller från de negativa effekter som de kan ha. Medan människan inom ramen för pliktetiken hade ett egenvärde håller hon nu på att få ett bruksvärde. I det vardagliga livet mäts detta bruksvärde i sjukhusen och i åldringsvården samt i allmänhet överallt där det är fråga om pengar. Konsekvensetiken ger inte särskilt mycket rum för byggandet av människans inre identitet utan skapar i stället allt mer tomhet och rotlöshet. Människan förlorar kontakten med sig själv, med sin omgivning och med andra människor. Det uppkomna tomrummet kan inte fyllas av den lyckokänsla som enbart är knuten till det materiella goda.
 
 

Moralen, etiken och socialetiken
 

Orden etik och moral används ofta som varandras synonymer. Nuförtiden är det dock vanligt att skilja etiken och moralen från varandra. Med moral förstår man sådana värderingar som styr tanke och handling. Inom etiken blir grunderna för dessa värderingar föremål för diskussion. T.ex. den gyllene regeln är en etisk grundprincip enligt vilken man kan bedöma vad som är rätt eller fel och enligt vilken man således kan bedöma vardagslivets moraliska beslut.
 

Med socialetiken förstår man ett sådant etiskt tänkande som befattar sig med det samhälleliga livet. Inom socialetiken utreder man om och varför en viss sak är god och rätt i relationen mellan människor, i samhället, inom hela människosläktet eller i relationen mellan människan och naturen.
 

Under de senaste åren har den centrala socialetiska frågan varit hur man skall förstå de inbördes relationerna mellan demokrati, rättvisa och marknadsekonomi.
 
 

Kan marknaden ha någon moral?
 

Ett grundläggande axiom inom marknadsekonomin är att olika parter inom marknaden i första hand strävar till att slå vakt om sin egen fördel. Man talar då om att handla ekonomiskt "förnuftigt". Den blinda punkten härvid är att man då inte beaktar de effekter som individernas och företagens åtgärder har för andras välfärd. Dessutom bygger ovan nämnda axiom på uppfattningen att människan alltid handlar själviskt och enbart eftersträvar den egna lyckan.
 

Sann mänsklighet är dock mycket mera än bara ekonomisk förnuftighet och vaktslående om egna fördelar. Den förverkligas framför allt när människorna står i en naturlig växelverkan, när man blir hörd och accepterad och när man själv kan vara till någons hjälp. Den kommer även till uttryck i ett osjälviskt behov att dela av sitt eget, att bära ansvar för gemensamma ärenden och för andra människors liv.
 

Denna osjälviskhet saknas helt och hållet på marknadshåll. Marknaden kan visserligen förmedla ofantligt mycket kunskap, men all den väsentliga kunskap som behövs för livet och utkomsten förmedlas inte genom den. Det finansiellt inriktade tänkesättet tränger dock snabbt in också på sådana områden där det passar mycket dåligt. Sådana livsområden är t.ex. utbildning och sjukvård. Detta betyder att betalningsstarka kunder får vad de önskar medan andras situation blir allt svagare. Livets grundvillkor fördelar sig allt mer ojämnt. Borde man således framför allt satsa på att skaffa fram mycket pengar så att man kan utbilda sina barn och få en god vård när man blir äldre? I Finland har man försökt garantera grundtrygghet, utbildning och sjukvård åt alla. Om marknadstänkandet tränger allt starkare in på dessa områden kommer grunderna för vårt samhälle att förändras och mera djupt liggande humana behov tas inte längre i beaktande på ett jämbördigt sätt.
 

Marknaden erbjuder inte några större möjligheter att sätta sig in i den andres situation. För dem räcker det att produkterna går åt. Men inte ens vid affärens kassa är kunden en sådan individ som bara vill trygga sin egen existens och som bara far efter egen njutning. Hennes liv är på många sätt beroende av andras beslut. På motsvarande sätt inverkar också hennes olika val på andra människors liv.
 

Åtminstone vad prissättningens mekanismer beträffar förmår marknaden inte ta i beaktande alla de yttre följdverkningar som sammanhänger med produktionen och konsumtionen. Ytterst sällan kan man i prissättningen se spår av t.ex. det slitage som produkternas framställning och användning förorsakar naturen. Marknaden är överhuvudtaget ytterst föga intresserad av kraven på rättvisa och på ett människovärdigt liv.
 

Enligt den engelsk-amerikanska liberalismen är det bara bättre ju mer obehindrat individerna kan befrämja sina egna strävanden. När aktiva och starka människor förverkligar sina målsättningar drar de också de andra med sig: då uppstår frihet och välmåga. Man skall därför inte övervaka eller begränsa den enskilda människans försök att trygga sin existens och att föröka sin välmåga. Dylika synpunkter går före allt annat. De får en särskilt stark betoning i den nyliberalistiska strömningen.
 

En problematisk punkt i det nyliberalistiska tänkesättet är antagandet att alla människors frihet skulle kunna utvidgas oavbrutet. I verkligheten sker det inte på detta sätt. Marknadsekonomin kan som sådan inte förhindra att några människors frihet alltid utvidgar sig på några andras bekostnad. I marknadsekonomin är friheten en handelsvara. När några köper allt mer av denna vara hamnar många in i allt trängre bojor. De blir redskap som andra använder när de förverkligar de målsättningar som de har ställt upp för sig själva. De som inte kan agera på marknaden är enligt detta system inga aktiva och fria aktörer. Att på detta sätt ständigt öka det egna goda är i konflikt med den gyllene regeln som utgör samhällets gemensamma moraliska grund. Det är fråga om själviskhet och snålhet, eftersom priset är att andra människors levnadsvillkor försvagas.
 

En marknadsekonomi som grundar sig på eftersträvandet av den enskildes egen fördel kan inte själv förverkliga sin centrala målsättning: största möjliga frihet för alla människor. Den utgår från antagandet att människorna i utgångspunkten är lika fria och att de från denna utgångspunkt kan tävla om framgång. Man anser det då vara rättvist att var och en får behålla de resultat som man har kommit fram till i tävlingen. Detta scenarium motsvaras dock inte av verkligheten. Människornas utgångspunkter är mycket olika och det ser ut som om skillnaderna bara skulle öka.
 

För att vi skulle nå fram till att alla får del av samma frihet och kan erfara samma värde skulle det gälla att skapa en utjämning när det gäller både utgångspunkter och slutresultat. Dylika åtgärder betraktas av många försvarare av marknadsekonomin som ett begränsande av konkurrensen och friheten. Men gör vi inte på detta sätt kommer både konkurrensen och friheten att vändas till sina motsatser och skillnaden mellan olika människors levnadsvillkor kommer att småningom få omåttliga proportioner.
 
 

Marknaden och rättvisan
 

Den enskilda människans strävan att öka den egna välmågan kommer förr eller senare i konflikt med andra motsvarande strävanden. Enligt det nyliberalistiska tänkesättet är det först från dylika konfliktsituationer som samhällsmoralen kan växa fram. Man kommer då överens om spelets regler: Jag får i lugn och ro göra mina egna försök och det får också du. Jag stör inte dig - då bör inte heller du störa mig. Man tillerkänner alltså den andre samma rättigheter att slå vakt om sin egen existens som man anser sig själv ha. Detta påminner om den gyllene regelns krav att man bör göra så mot andra som man önskar att de skall göra mot en själv. Men här fattas kravet att sätta sig in i den andres situation och livsförhållande. Här fattas också kravet att vårda sig om den andre. Det enda som accepteras är att var och en har rätt att slå vakt om sin egen fördel.
 

Enligt nyliberalismen får man inte göra intrång på sin medmänniskas egendom, hälsa eller välbefinnande. Man får alltså inte skada en annan människa. Man får göra nästan vad som helst, bara man inte skadar någon individ eller någon samfund. Rättigheter som definieras på detta sätt brukar ofta kallas negativa rättigheter. Det hör också till samhällets plikter att garantera i första hand medborgarnas negativa rättigheter.
 

Man bör dock fråga vad det sist och slutligen innebär att skada en annan människa. Har man inte under de senaste åren i den ekonomiska tillväxtens och vinstens namn kommit att förgripa sig mot många människors rätt att skaffa sig sin utkomst? Man har kränkt människornas rättigheter först och främst genom en ansvarslös ekonomisk verksamhet och sedan genom att låta dem betala räkningen för denna "affärsverksamhet". Då kan man fråga sig om ens minimikravet på negativa rättigheter har förverkligats? Många människor har förlorat sina arbetsplatser och fått mycket svårt att klara sig samtidigt som några andras - och de är allt färre - välmåga har bevarats som förr och till och med ökat. Lika viktiga som de negativa rättigheterna är alltså människornas positiva rättigheter till utkomst, utbildning och hälsovård. När man talar om grundrättigheter får man inte skilja negativa och positiva rättigheter från varandra.
 
 

Det räcker inte med en imaginär etik
 

Reklamen med dess lockelser är marknadskrafternas modersmål. Detta språk innehåller dolda budskap om hur man blir accepterad av andra människor och hur man får andra människors uppskattning. Man kopplar ihop sådant som inte kan jämföras med varandra, precis som om goda familjerelationer, självtillit eller social popularitet skulle kunna köpas för pengar eller till och med skapas med lite make up.
 

Reklamens sätt att närma sig människorna håller på att breda ut sig också till andra former av kommunikation och till och med till vetenskapen och forskningen. Blir det överhuvudtaget någon sådan del av verkligheten kvar som inte skulle ha med reklamen att göra? Det ser ut som om det bara skulle vara fråga om olika slag av intressen och påverkningsmetoder. Människorna blir redskap för förverkligandet av vissa målsättningar. Enligt olika forskningar lyckas detta dock inte så bra som man på marknadshåll hoppas. Människorna har en större självständighet än vad man förmodar i olika reklamstrategier. De kan inte hur obegränsat som helst styras in på de fantasier och trender som man fabricerar. Dock bör man nog på allvar fråga hur människan i fortsättningen skall bevara kontakten med sanningen och verkligheten.
 

På samma sätt försöker man också i politiken sälja åsikter och uppfattningar åt människorna. Om ingen vill köpa dem anses felet inte ligga i systemet eller i tankesättet, utan det gäller bara att göra en bättre marknadsföring. Men tänk om människorna ändå har en naturlig känsla för att allting inte skall kunna säljas eller köpas? Att vara människa innebär så mycket annat. Det är att göra saker och ting tillsammans, att ge hjälp och att ta emot hjälp, att vårda andra, att hela tiden lära sig och att kunna leka.
 
 

Det behövs reglering för att konkurrensen skall fungera riktigt
 

I marknadsekonomin är det penningflödet som signalerar hurdana produkter människorna vill köpa. Men också de konsumtionsval som kommer till synes vid butikernas kassor skulle kunna innehålla signaler om hurdan produktion människorna vill stöda, hurdana företag de anser vara pålitliga och samhälleligt ansvarskännande. Tyvärr finns det dock alltför lite information om bakgrunden till olika produkter.
 

Det finns ingenting som hindrar konsumenterna från att kräva att företagen och deras ägare agerar på ett sådant sätt som ansvarsfulla medlemmar av samhället bör göra. Det räcker inte med att företags- och affärsverksamheten bestäms utgående från vad som är fördelaktigt för ägarna och kunderna. Företagen bör beakta hela den omgivning och hela det samhälle där de verkar.
 

Det är svårt för enskilda företag att kunna fungera etiskt och ansvarsfullt om hela marknadsekonomin undflyr sitt ansvar för samhället och miljön. Ett ansvarsfullt och med den gyllene regeln överensstämmande agerande innebär i detta sammanhang att ingen del av samhället eller skapelsen utnyttjar andra till egen fördel. I stället verkar var och en inom sitt eget område för det gemensamma bästa.
 

Den ekonomiska tillväxten och konkurrensen leder inte utan vidare till ett gemensamt gott. För att konkurrensen skall kunna befrämja den gemensamma nyttan fordras att de medagerande är ungefär lika starka och att ingen får oskälig nytta. En sådan situationen kan dock konkurrensen inte själv skapa, ty varje konkurrent försöker sko sig på andras bekostnad. Konkurrensen kan inte fungera väl om den inte regleras.
 

För att de skadliga biverkningar som sammanhänger med marknadskrafterna skall kunna begränsas behövs både moral och en sådan politisk kraft som sträcker sig över både nationalstater och kulturkretsar.
 
 

Marknadsekonomi och demokrati
 

En orsak till att det demokratiska samhällssystemet enligt mångas mening befinner sig i kris ligger däri att väljarna inte tycks kunna se några verkliga alternativ framför sig. Det ser ut som om alla politiska partier i stora drag skulle ha liknande uppfattningar.
 

De politiska partierna har bundit sina händer genom att koppla ihop den ekonomiska ordningen med rättvisan. Den senare hör dock till moralens område (Kaj Ilmonen 1998). Denna koppling har lett till att rättvisefrågan framför allt har blivit frågan om välfärdens fördelning. Där hamnar partierna att redan på förhand binda sig till den ekonomiska tillväxten och de förstärker de fördelningsmekanismer som styrs av staten. När partierna står i regeringsansvar träder vanligen skillnaderna i olika synsätt i bakgrunden. De politiska sakfrågorna tycks alltför ofta absorberas av maktkampen mellan olika personer.
 

I en sådan situation tappar människorna sitt intresse för det demokratiska samhällssystemets mekanismer. Man börjar tycka att man varken genom val eller via olika förvaltningsnivåer kan påverka saker och ting. Detta fenomen är bekant i hela Europa. I praktiken leder detta till den ekonomiska maktens tillväxt och till den politiska maktens försvagning.
 

Den världsvida utvecklingen skulle nu behöva en välfungerande demokratisk maktutövning. I annat fall kommer marknadsekonomin att utvecklas till ett system för rovdrift. De västliga länderna kan dock inte nöja sig med att enbart kräva demokrati av andra. Man bör också se de hinder för utvecklandet av demokrati som västerlandet har skapat. Det räcker dessutom inte med demokrati på det nationella planet. Det behövs också mer entydiga och mer heltäckande världsvida strukturer. Sådana är det dock inte lätt att åstadkomma. Därtill skulle krävas en omfattande politisk vilja. Det skulle dock gälla att sätta igång med detta arbete, för annars hamnar en stor del av människosläktet och naturen att leva på den hårda marknadens villkor.
 

Inom ramen för den moderna demokratiska beslutsprocessen tycks det vara omöjligt att kunna få grepp om den globala penningekonomin. Den uppför sig som ett på förhand programmerat dataspel. Investeringsbolagen tillämpar ekonomiska och matematiska modeller med hjälp av vilka man analyserar företagens resultat och framtida utsikter. Utgående från dessa analyser gör man sedan sina inköps- och försäljningsbeslut. Detta "spel" har en kraftig inverkan på hela nationer. Reglerna för spelet har dock inte gjorts sådana att de förhindrar oskäliga vinster, vilket ju borde vara ytterst viktig med tanke på världsekonomin. De vinster som uppstår genom kapitalets fria flöde borde man med hjälp av ett beskattningssystem kunna överföra till samhällsnyttiga ändamål. Man borde eftersträva detta mål även om det är svårt att få kapitalflödet in under internationell kontroll.
 

Företagsverksamheten och penningmarknaden har blivit allt mer internationella. Enligt vissa bedömningar har detta placerat oss in i en ny typ av global ekonomi där de olika delarnas utveckling är allt fastare bundna till varandra. De västerländska demokratiernas segertåg, som har gått hand i hand med marknadsekonomin, har inte en så ljus framtid som man tidigare föreställde sig. När kortsiktigt investeringskapital plötsligt har sinat och människor har tagit till flykten från ett land har detta i många utvecklingsländer lett till orealistiska förväntningar, förlust av arbetsplatser och materiell nöd. De sociala problemen har bara tillspetsats. Samtidigt har de rikas vinster blivit skyhöga och de västliga ländernas levnadsstandard drar allt längre ifrån.
 

Den senaste tidens ekonomiska kriser i Asien, Ryssland och Latin-Amerika har tvingat de ekonomiska experterna att fråga sig om det är förnuftigt att låta det glupska och profitsökande kapitalet röra sig hur fritt som helst på marknaden. Man har börjat frukta för en social oro som riktar sig mot väst. Man har på nytt börjat diskutera fördelen med valutareglering och med reglering av kapitalflödet. Det har sagts att de mindre utvecklade ekonomierna skulle kunna bygga upp mycket starkare banksystem och regelverk om de med hjälp av regleringsåtgärder skulle få begränsa kapitalströmmarna. Också en tillfällig reglering skulle ha en uppfriskande inverkan på världsekonomin. Den skulle då få större balans och mindre benägenhet att hamna in i olika kriser. För att detta skall fås till stånd fordras att de ledande industriländerna är eniga om både regleringens nödvändighet och dess innehåll.
 

Utvecklingen inom den globala ekonomin har fått många att fråga sig om inte världsekonomin skulle behöva ett återuppbyggnadsprogram som sträcker sig längre än till de nuvarande konjunkturförändringarna. Krisdrabbade och krishotade ekonomier skulle behöva fås i ett sådant tillstånd att penningplacerarna skulle återfå sitt förtroende för de ifrågavarande ländernas utvecklingsmöjligheter. Man borde få internationella organisationer, enskilda stater och även penningplacerarna att delta i uppgörandet av ett sådant program. Finland kunde här ta initiativ och aktivt medverka till att programmet verkligen uppgörs. Efter den kollaps som har skett i Asien och Stillahavsregionen har man insett att återuppbyggnaden av den globala ekonomin är den bästa investering som de västliga länderna kan göra i skuggan av en politisk tidsbomb. Endast så kan dessa länder trygga både den gemensamma och den egna framtiden.
 

I vissa länder i Asien har man nyligen mycket bittert fått erfara vad som händer när en snabb ekonomisk tillväxt plötsligt ger vika för resession och det inte finns hållbara sociala skyddsanordningar. Det har framhållits att det asiatiska problemet skulle ligga däri, att ekonomierna där inte är tillräckligt fria. Men ett minst lika stort problem ligger däri, att människorna inte har något att falla tillbaka på när den ekonomiska grunden ger vika. Det är ansvarslöst att bygga upp ett samhälle enbart i förlitan på ekonomisk tillväxt.
 
 

Växande klyftor i levnadsstandard undergräver välfärdssamhällets grundval
 

I Finland har skillnaderna i levnadsstandard mellan olika samhällsgrupper och yrkesgrupper varit relativt små. Detta har varit till gagn för samhällets stabilitet och trygghet. Inkomstskillnaderna har dock börjat växa. På vissa håll anser man att detta är helt riktigt eftersom en sådan utveckling enligt detta tänkesätt på lång sikt gagnar alla.
 

I någon mån skulle man kunna försvara de växande skillnaderna, om detta verkligen skulle betyda en förbättring också av deras situation som har det allra sämst ställt. Skillnaderna kan emellertid också växa på ett sådant sätt att låginkomsttagarnas situation blir ännu sämre än förr. Dylikt har redan skett i Finland, och samma utveckling kommer att fortsätta om man utsträcker marknadsekonomins principer till att gälla även inom t.ex. utbildning, hälsovård och åldringsvård.
 

Om inte denna utvecklingsriktning förändras kommer vi i vårt land att steg för steg vika av från den mest centrala moraliska utgångspunkten för de nordiska samhällena: att grundrättigheter bör garanteras åt alla medlemmar i samhället. Med grundrättigheter avses ingenting annat än att inkomst, utbildning och hälsovård garanteras alla och inte bara dem som kan betala. Man borde förhindra en utveckling där samhällets olika områden allt mer bedöms utgående från ett marknadsekonomiskt beaktande av efterfrågan och utbud. Detta skulle innebära att de sociala skillnaderna obönhörligen tillspetsas allt mer och skapar en instabilitet som blir ett hot för alla.
 

I detta sammanhang får vi inte heller glömma bort den enskilda människans ansvar för sig själv, sin familj och sina närmaste. Här finns det två grundläggande alternativ. Enligt det ena är det samhället, d.v.s. staten och kommunerna, som skall stå för samhällets basservice och skapa goda förutsättningar för en utjämning av olikheterna. Tyngdpunkten ligger här i det gemensamma samfundets offentliga maktutövning. Enligt det andra alternativet är det den enskilda människan som själv skall bygga upp sitt liv och ta ansvar för sin familj. Här kommer samhället till hjälp endast då när detta inte lyckas.
 

Valet mellan dessa modeller följer ganska precis gränsen mellan den södra och den norra delen av Europa. Den romerskkatolska traditionen har mycket starkt betonat betydelsen av individen, familjen och närmiljöns frivilliga nätverk, medan man inom den lutherska traditionen åter mycket mera har betonat samhällets helhetsansvar.
 

I de katolska länderna i Sydeuropa är man nu bekymrad för att systemet som bygger på frivillig medborgaraktivitet håller på att förvittra p.g.a. förändringarna i samhället. Familjerna är i kris och de förr så blomstrande brödraskapen och systraskapen har försvagats.
 

Det skulle vara viktigt att den nordliga betoningen av den offentliga maktens ansvar och den sydliga betoningen av individens och närsamhällets ansvar skulle kunna fungera tillsammans och komplettera varandra och sålunda påverka hela det sociala tänkandet i Europa. Det viktigaste är inte om man söker lösningen från den ena eller från den andra utgångspunkten. När det gäller att definiera människans ansvar är det i högre grad fråga om värderingar, allmän inställning och nedärvda livsattityder än om penningfördelning och hårda juridiska beslut.
 

Det är ingen orsak att ge avkall på de nordiska samhällenas traditionella värderingar till förmån för marknadens frihet. I stället skulle det gälla att finna vägar att förverkliga de nordiska betoningarna ännu mer omfattande än förr. Att gå in för att trygga de sociala rättigheterna innebär dock ännu inte att man slår fast hur detta borde ske. Det förutsätter inte en välfärdsstat som ser exakt likadan ut som den nuvarande. Men statens och samhällets starka sociala ansvar är oersättligt. Det kan inte flyttas över till andra instanser.
 
 

Kapitalet drar även stater och regioner in i konkurrensen
 

När marknaden har utvidgats har företagen haft framgångar, medan samhället har stått som förlorare. Företagens omsättning har ökat, men arbetsplatserna har minskat. Företagens resultat har vuxit, medan de skatter man har fått från dem har minskat. De framgångar som världens allra största företag har inregistrerat har ökat olikheterna och försvagat samhällenas sociala grund. Det rörliga kapitalet har inte endast tvingat arbetare och företag in i en stenhård konkurrens utan detsamma gäller nuförtiden också staterna. Också de tvingas att delta i samma tävlan.

Storbolagen har tagit till vana att låta olika orter konkurrera med varandra när man väljer nya verksamhetspunkter. Kommunerna har kunnat lova olika slag av skatte-lättnader, de har utlovat byggnadsprojekt, utbildning, fria produktionsutrymmen och t.o.m. direkt stöd till lönekostnader. Kostnaderna för en sådan tävlan betalas i sista hand med de lokala arbetarnas skattepengar.
 

Många stater har hamnat att sänka inkomstbeskattningen i fruktan för att kapitalet i annat fall flyr från landet. Skattekonkurrensen har i många europeiska länder lett till att framgångsrika företag och rika människor inte längre vill dela av sin välfärd med de mindre bemedlade. Kapitalinkomsterna har ökat, men de skatteinkomster som man får av dem har minskat. Beskattningen av löner kan inte ersätta denna förlust. Ty en betydande del av potientiella betalare är arbetslösa, medan många höginkomsttagare för sin del kvitterar ut sina inkomster i formen av lindrigt beskattade kapitalinkomster.
 

Från den nyliberalistiska ideologins sida har man klandrat människorna för att de nog utnyttjar de fördelar som samhället erbjuder, men att de inte är redo att bjuda något i gengäld. Man har också hört kritiska inlägg rörande missbruk av sociala stöd. Men i själva verket finns det också vissa företag som är på jakt efter allehanda till buds stående fördelar, samtidigt som de undviker sitt samhälleliga ansvar. De försvarar sig då med att samhället nog på lång sikt drar nytta av dem när det uppstår nya arbetsplatser och levnadsstandarden stiger. Den nyttan har dock ständigt naggats i kanterna och blivit allt mera osäker. Om man på företagshåll anser att samhället borde avkräva gentjänster för den sociala betjäningen, borde de också själv vara redo att gå in under samma princip. Ett företag får inte försvaga livsbetingelserna på det område där det verkar utan bör i stället delta i deras förbättrande.
 
 

Staterna och medborgarsamhället kan reglera ekonomin
 

Marknaden borde inte tillåtas bli ett maskineri som enbart följer sina egna lagar och uppställer egna villkor vilka det bara gäller att anpassa sig till och vars ödesdigra följdverkningar man kan rätta till bara i efterhand. Det behövs någon utomstående instans som begränsar marknaden. Ty dessa fungerar fritt och utan ansvarsbärande moral. En sådan utomstående instans är staten eller de medborgare som ställer krav på socialt ansvar. Man kan även tänka sig att också medborgarna utgör en del av marknaden och att de i marknadssammanhang bör agera lika ansvarsfullt som på övriga områden i livet. Bäst förverkligas ett etiskt handlingssätt när dessa synpunkter förenas.
 

Från kravet att handla moraliskt följer inte automatiskt moralisk handling i praktiken vare sig i det ekonomiska livet eller på andra livsområden. Att kortsiktigt jaga efter fördelar förvränger i alla sammanhang det som vi människor gör. Om kärleken till nästan i praktiken försummats kan man givetvis skylla på människornas själviskhet och betrakta saken individcentrerat. Här och var kan nog den enskilda människan ändra på sitt tänkesätt och gå in under det gemensamma ansvaret. Men det finns alldeles tillräckligt med exempel på att appeller och moralpredikningar som äger rum på ett mera individcentrerat plan inte förmår rätta till stora sociala orättvisor. Vad som också behövs är sådana redskap som kan reglera det ekonomiska livet på samfundsplanet. När det gäller statens sociala ansvar ligger tyngdpunkten däri att staten kan beakta större helheter än vad individer, samfund och föreningar förmår. Staten har också den makt som behövs för att kunna rätta till följderna av enskilda individers och intressegruppers själviskhet.
 

När det är fråga om att upprätthålla den sociala rättvisan kan den s.k. tredje sektorn aldrig ersätta staten eller annan offentlig makt. Denna sektor kan nämligen inte agera med tillräckliga maktresurser. Men å andra sidan kan inte heller staten fullt ut förverkliga sin uppgift utan medborgarnas, samfundens och även det ekonomiska livets stöd. Det offentliga och det privata bör gå framåt hand i hand.
 

Den sociala rättvisan kostar en hel del. I kort tidsperspektiv kan den därför kännas som ett hinder för den ekonomiska verksamheten. Men i ett längre perspektiv utgör den en av grundförutsättningarna för en hållbar ekonomi. Detta har blivit uppenbart när man vid bedömningen av ekonomisk verksamhet har börjat beakta också det s.k. samhälleliga kapitalet. Dit hör bl.a. det inbördes förtroendet mellan människorna. Detta kapital och detta förtroende är särskilt stort i de nordiska länderna där de samhälleliga skillnaderna mellan människorna är relativt små. Gemensam delaktighet och inbördes förtroende utgör en viktig förutsättning för att välfärdsstaten skall fungera.
 

Men staten ensam klarar sig inte nuförtiden. Det behövs också mer omfattande strukturer. Det är skäl att ännu kraftigare än förr stöda fördjupandet av den sociala dimensionen inom Europeiska Unionen. Den modell för social marknadsekonomi som har utvecklats i Mellaneuropa är dock inte till alla delar överensstämmande med den nordiska uppfattningen om samhällets sociala ansvar. Trots svårigheterna har den nordiska modellen på ett bättre sätt visat sig kunna slå vakt om människornas grundrättigheter. När det t.ex. gäller att verka för likadana rättigheter för män och kvinnor är det troligen svårt att nå målet om man inte tyr sig till sådana lösningar som är typiska för de nordiska samhällena. Inom Europeiska Unionen borde därför också de nordiska länderna kraftigt satsa på att utveckla socialpolitiken. Denna aktivitet bör samtidigt kopplas samman med strävandena att skapa en global rättvisa.
 
 

Den nordiska lutherska samhällsstrukturen slår vakt om grundrättigheterna
 

Med recessionen återvände fattigdomen och t.o.m. hungern också till Finland. Ofta gömmer sig fattigdomen i förorter där många lever ett isolerat liv utan att kanske på många år besöka stadens centrum. Marknaden bryr sig inte om dem eftersom de inte äger köpkraft. Av samma orsak går det också lätt så, att man i offentligheten glömmer bort fattigdomen. Eftersom de fattiga inte syns blir det allt lättare att kringskära deras fördelar om kapitalet så fordrar.
 

De som har kunnat bevara sina arbetsplatser har just nu i medeltal större inkomster än förr. Men det har blivit allt mer osäkert om man får behålla sin arbetsplats. Den som har blivit friställd har dessutom allt svårare att finna en ny arbetsplats. Den arbetslöses villighet att få en arbetsplats kan lätt missbrukas sålunda att man kräver oskäliga uppoffringar av honom. När man är i kortvariga arbetsförhållanden är det inte lätt att planera sin fritid eller något annat i sitt liv. Den enskilda människan löper allt större risk att komma in i ekonomiskt trångmål och det blir allt svårare att skapa ett skyddsnät för medborgarna. Fruktan för fattigdomen tvingar redan nu olika grupper av människor in i frontställning mot varandra.
 

Ur ekonomisk synvinkel har man definierat fattigdomen som ett tillstånd där en människas inkomster inte räcker till för att trygga livets grundläggande förutsättningar. För att avvärja den strävar man till att varken fattiga eller rika skall ha någon specialställning. Alla har rätt att få sin andel av det gemensamma goda, men alla borde också verka för det gemensamma goda. Både samhället och individen har sålunda ett socialt ansvar. Det är samhällets uppgift att se till att det gemensamma goda fördelas på ett rättvist sätt. Även om det finns mindre än förr att fördela bör dock rättvisan alltjämt förverkligas.
 

I de nordiska länderna har man strävat till att det inte skulle finnas någon egentlig fattigdom. Man har garanterat grundrättigheter åt alla medborgare oberoende av deras samhälleliga ställning eller deras förmögenhet. Detta handlingsprogram går tillbaka ända till reformationens samhällsuppfattning. Ett välfärdssamhälle som garanterar medborgarna enahanda grundrättigheter är därför också typiskt just för de lutherska länderna i Norden. Den starka sidan med denna modell har varit en historisk tillämpning av den gyllene regeln. Därvid har man utgått från det som gagnar helheten och man har satt sig in i den andra människans situation.
 

Det finländska och det nordiska samhället har särskilt under de senaste årtiondena dock ställts inför ett särskilt problem. Det är de enskilda människornas svaga beredskap att hjälpa varandra. Ansvaret har allt mer glidit över från de enskilda medborgarna till samhällets offentliga strukturer. Medborgarna har deltagit i det gemensamma ansvaret huvudsakligen genom att betala skatter. Detta har fungerat till det yttre så länge som ekonomin har varit i tillväxt och skatteintäkterna har ökat. Men det är inte så säkert att det lyckas i framtiden.
 

För att finna en väg till förnyelse gäller det att rätt förstå människan. De värden som sammanhänger med individuell njutning och tillfredsställelse har mer och mer fått börja styra människans strävanden. När rättigheter och skyldigheter har stått i vågskålarna har därför rättigheterna börjat väga tyngre. Också samhället med dess sociala fördelningssystem har framför allt strävat efter att slå vakt om den enskilda människans rättigheter och välbefinnande. Dess uppgift har varit att ge alla människor möjligheten att förverkliga sig själva. Men detta synsätt, som ensidigt betonar individuella rättigheter, håller nu på att komma in i en återvändsgränd. För att människan skall vara i balans fordras att rättigheter och skyldigheter svarar mot varandra, att emottagande och utdelande är i balans. Man bör älska sin nästa som sig själv.
 

Att ständigt förverkliga sig själv och eftersträva egen fördel leder till allt mer tillspetsade samhälleliga spänningar. Också den enskilda människans liv rivs på detta sätt sönder till sist. Resultatet blir alltså ett annat än vad som utlovas, trots att allt går ut på att tillfredsställa det egna välbefinnandet. I stället skulle det gälla att inse att vi själva kan leva ett gott liv endast i den mån som vi samtidigt lever för andra. Endast ett delat liv är ett gott liv. Detta innebär inte att vi går miste om det individuella eller om friheten, men det innebär att de används på ett rätt sätt. Vi är inte själva den yttersta källan till de kraftresurser som bor inne i oss. Vi fylls av kraft genom kontakten med andra människor och kontakten med Gud. Vårt liv kan inte byggas på det som man kan köpa utan på det som vi får som gåva.
 
 
 

Det gemensamma ansvaret och samhällets ansvar
 

Den världsvida liberalistiska marknadsekonomin lever med ett ständigt krav på förändring eftersom konkurrensen ständigt skärps och kostnaderna ständigt måste beskäras. Det som därför framför allt utgör ett hinder för utvecklingen är arbetarna. I värsta fall skapar man sålunda bilden av en världsekonomi som fungerar allra bäst när majoriteten av människorna är utanför. Också i Finland har man betonat vikten av att anpassa sig till de krav som den internationella ekonomin ställer. Dessa krav framförs ofta mycket ensidigt utgående från vad som är ekonomiskt förnuftigt utan att man tar hänsyn till alla de skadliga biverkningar som marknadsekonomin för med sig.
 

Att ro hem internationella vinster är dock inte och får inte heller vara det enda som ekonomin skall syssla med. Det är möjligt att utveckla lokal verksamhet där människorna får vara med om att utveckla sitt eget område och sina egna levnadsbetingelser. Vi behöver sådan ekonomisk verksamhet som inte är till salu utomlands. Vi behöver långsiktigt och jordnära arbete där man känner till de lokala förhållandena och människornas behov. Vi behöver företagsamhet vars målsättning ligger i att trygga utkomsten och inte så mycket i de stora vinsterna. Vi behöver människor som inte är fixerade vid att söka sitt eget goda utan som strävar till att främja också det gemensamma goda.
 

Man har redan börjat tala om alienationen på ett sådant sätt som om detta vore något som man måste acceptera för vissa människors del. Detta får dock inte vara samhällets målsättning och samhället får inte foga sig i att en del av dess medlemmar hamnar utanför välfärdens huvudstråk. Det är inte heller en tillräcklig målsättning att man hjälper de åsidosatta materiellt. Den enda samhällsmodell som kan godkännas är att alla medborgare är samhällets fullvärdiga medlemmar och att de också kan betrakta sig som sådana.
 

Samhället utvecklas i en främmande riktning om allt fler människor blir överflödiga. Ur vems synvinkel är de överflödiga? De flesta av dem har familj och anhöriga som behöver dem och som de behöver. Eftersom det finns människor som behöver dem kan varken samhället eller ens det ekonomiska systemet betrakta dem som överflödiga. Livets meningsfullhet kan inte grundas på vaktslåendet kring den egna fördelen utan därpå att jag som människa lever med någon annan samt att denna människa eller också flera människor anser att jag behövs.
 

När samhällets stöd har minskat har man givetvis sökt olika sätt att klara sig. Inom några bostadsområden har man lyckats skapa sådana former för gemensamt liv där man inte längre böjer sig in under marknadskrafternas välde. Människorna har börjat byta varor och tjänster sinsemellan, de har börjat ägna sig åt jordbruk i liten skala och åt olika slag av handarbetsyrken. Man har grundat små andelslag och slagit sig samman om arbetsutrymmen. I stället för att satsa på egen fördel och på konkurrens har man gått in för ett nytt sätt att leva tillsammans.
 

De nya verksamhetsformerna innebär i och för sig en positiv utveckling. Men risken är att samhället p.g.a. dessa ännu mer än förr avstår från sitt ansvar för dem som är i nöd. Så får dock inte ske. Det inbördes ansvaret mellan människorna samt samhällets ansvar befinner sig inte i vågskålar där den enas tyngd ökar när det andras lättar. Vid sidan av samhällets stöd krävs utan vidare människornas inbördes omsorgstagande. Det samhälleliga stödet behöver inte heller alltid betyda pengar eller dyra institutioner. Det kan också förverkligas på det sättet att man skapar situationer där det blir möjligt att sköta om människornas grundläggande behov. Detta kan ofta förverkligas genom samarbete mellan samhället, organisationerna och medborgarna. Det finns också städer där man mellan staden och innebyggarna har överenskommit om ömsesidiga tjänsteförbindelser och man har på detta sätt slagit vakt om att människorna får sin grundtrygghet tillfredsställd i alla situationer.
 

Kyrkan har en dubbel diakonal uppgift: att söka upp dem som har hamnat utanför all hjälp och att även ge stöd åt samarbetet mellan samhället och medborgarna. Detta innebär inte att man skulle överflytta samhällets eller medborgarnas sociala ansvar till kyrkan, men det innebär att kyrkan har ett eget delansvar när det gäller att befrämja samfundsliv och samarbete.
 
 

Den lutherska socialetikens principer
 

Socialetiken har alltid befattat sig med förhållandet mellan individen och samhället. Kan man åsidosätta individens fördel när det är fråga om samfundets fördel? Är det lovligt för individen att söka sin egen fördel om denna står i strid med samfundets fördel? Välfärdsstaten - sådan som vi förstår den i de nordiska länderna - strävar till att förena det som gagnar individen och det som gagnar samfundet och att samtidigt minimera de skadliga verkningarna på bägge håll. Man slår vakt om de sjukas och fattigas livsbetingelser med hjälp av socialpolitik och skattemedel. Samtidigt stimulerar man till en sådan företagssamhet som leder till ökade gemensamma resurser. Välfärdsstaten får hela tiden balansera mellan individens rätt till företagsfrihet och samfundets plikt att tillhandahålla olika stödfunktioner. Välfärdssamhället måste brottas med frågan vad rättvisan i praktiken innebär.
 

Den nordiska välfärdsstatsmodellen är unik just däri att den vill förena individens fördel och samfundets fördel. Under osäkra tider söker man sin trygghet i samfundet. Det är skäl att utveckla välfärdsstaten utgående från denna nordiska grund också av den orsaken att den grundtrygghet som den erbjuder gör människornas vardagsliv mer förutsägbart och gör det lättare att bemästra riskerna. I Finland har man vant sig vid att söka olika vägar att sammanfoga den ekonomiska effektiviteten med den samhälleliga solidariteten. Det är en modell som man i försökssyfte kunde rekommendera också i andra delar av världen.
 

Marknadsmekanismen kan inte garantera ekonomisk trygghet eller rättvis inkomst-fördelning. En av de mest omfattande uppgifter som tillkommer den offentliga makten har därför blivit att erbjuda sådana tjänster som skapar en utjämning av välfärden. Av olika orsaker kan det uppstå krav att pruta på dessa tjänster. En orsak kan vara att man vill minska medborgarnas skattebörda, en annan att antalet av dem som behöver vård växer i takt med att befolkningen blir allt äldre, en tredje att man måste anpassa sig till en europeisk finanspolitik som framtvingas p.g.a. globaliseringen. Om allt detta måste man föra en allvarlig diskussion. Man måste fråga sig vad som är det allra viktigaste i välfärden. I vilken utsträckning skall den offenliga makten delta tillsammans med andra instanser i det sociala ansvarstagandet, i vilka frågor har medborgarna ett eget ansvar och vilka uppgifter kan överflyttas till den privata sektorn?
 

Välfärdsstatens grundläggande struktur är betydelsefull för vår kyrka redan av den orsaken att den bygger på vår egen tradition. I reformationstidens städer skapade man redan tidigt program för att råda bot på fattigdomen och alienationen. Tidigare hade man ansett att människan på egen hand och på sin höjd med hjälp av närsamhället bör sträva i riktning mot det högsta goda. Tankesättet var alltså individcentrerat och rörde sig på sätt och vis i riktningen underifrån uppåt. Nu började man däremot anse att Gud själv delar ut sina skapelsegåvor till människan. Riktningen var uppifrån nedåt. Man tänkte sig att de kristnas sociala ansvar skulle följa samma princip. Som samfund skulle man se till att ingen behövde vara fattig och att ingen behövde hamna utanför. Som samfund skulle man enligt nästankärlekens princip förmedla allt det goda som kom ovanifrån till dem som var i nöd.
 

Det lyckades också för reformationstidens städer att få ett slut på det organiserade tiggeriet och att skapa gemensamma kassor för städerna. Till dessa kassor överfördes medel från kyrkorna, klostren och munkordnarnas fonder samt från de stadsmedborgare som var i stånd att betala. Dessa tankar och handlingsprinciper anlände till de nordiska länderna redan i reformationens begynnelseskede. Städernas råd fick nu i uppgift att skapa gemensamma kassor för städerna och att övervaka dem. Med hjälp av dessa kassor skulle man finansiera prästernas löner, fattigvården, sjukhusen, skolan och universitetet.
 

Det lutherska socialtänkandet innehöll från första stund två centrala principer som fortfarande har sitt värde. Kommunikationsprincipen innebär att en stad eller en kommun är en enda helhet som med sina invånare, tjänstemän och ledare står i det gemensamma godas tjänst och iakttar den gyllene regeln d.v.s. strävar att sätta sig in i de hjälpbehövandes situation och levnadsförhållanden. Allra bäst förverkligas detta om motivationen ligger i en sådan kärlek till nästan som springer fram ur evangeliet.
 

Överhetsprincipen åter utgår ifrån att människan eller majoriteten av människor av naturen och på ett själviskt sätt tänker framför allt på sin egen fördel. Det är då det gemensamma samfundets - statens eller kommunens - plikt sätter en gräns för denna själviskhet och att vårda sig om den som hamnar ut i periferin. Skaparen använder alltså överhetens tvångsmedel för att det goda sålunda skall bli delat ut till de många. Detta behövs därför att det goda på grund av människans själviskhet har en tendens att samlas hos några få.
 

Detta kyrkans socialtänkande med dess kommunikationsprincip och dess överhetsprincip utgår från tanken att Skaparen i sin godhet delar ut sina gåvor och att han i varje människas hjärta har ristat in kärlekens lag. Ledtråden i detta tänkande är framför allt den gyllene regeln.
 
 
 

Välfärden sedd från nära håll
 

Välfärdsstaten är alltså ett moraliskt begrepp och inte bara en ekonomisk eller en sociologisk angelägenhet. Staten måste uppfylla sina förpliktelser att ge människan tryggehet och skydd samt att slå vakt om kärleken till nästan. Vi måste slå vakt om denna etiska grundprincip redan av den orsaken att det inte finns något annat hållbart system i blickfältet. Ju större hoten är desto stadigare gäller det att hålla fast vid denna metod att bemästra riskerna. Detta måste vi göra även om vi p.g.a. minskade resurser skulle tvingas att sänka nivån på de tjänster som erbjuds. Samfundstänkandet med dess överhetsprincip måste återigen lyftas fram till vårt medvetande. Staten och kommunen bör inta sina platser i enlighet med denna princip.
 

Det ovan sagda innebär också att vi måste klargöra den inbördes arbetsfördelningen mellan staten och kommunerna. Samtidigt gäller det att slå fast de rättigheter och skyldigheter som alla medborgare har oberoende av boningsort. Under senaste år har man ökat kommunernas beslutsrätt. Detta innebär att det åtminstone i princip är lättare att beakta lokala förhållanden och att sålunda förverkliga den gyllene regelns ideal.
 

Delegeringen har emellertid också haft sina mindre positiva sidor. Den har kunnat leda till att man har fattat sådana beslut som har varit alltför lokala och som har stått i konflikt med helheten. Exempel härpå är permitteringen av lärarna och det att man har gjort tillgången till social- och hälsovårdstjänster beroende av boningsort. Man har inte i tillräcklig grad kunnat övervaka beslutsfattandet. Till någon del har problemen också berott på att man i den statliga beslutsprocessen inte har varit tillräcklig konsekvent. Riksdagens framtidsutskott har också framfört synpunkten att vi måste få fram sådana flexibla finansieringsmodeller som beaktar de plötsliga strukturförvandlingar som kan äga rum i kommunerna. Kommunerna måste få sådana garantier som hjälper dem att planera sina tjänster för en längre period än ett år i taget.
 

Vid sidan av välfärdsstaten borde man tala om välfärdssamhället. I detta begrepp inbegrips inte bara staten och kommunerna utan också frivilliga organisationer, församlingar, serviceföretag och enskilda medborgare. Det skulle gälla att återge det rätta värdet åt både den gyllene regeln och det gemensamma ansvaret med dess communio-princip. Största delen av välfärdstjänsterna förmedlas på mycket nära håll, främst genom kommunerna. Detta är i överensstämmelse med den gyllene regelns grundtanke att man skall sätta sig in i den andres situation.
 

Kommunerna sköter 80 % av grundservicen. För dess finansiering bidrog staten ännu i början av 1990-talet med hälften, men nu är dess andel bara 20 %. Därför har staten all orsak att slå fast vad den verkligen väntar sig av kommunerna, och kommunerna å sin sida bör få veta vilka prognoser de under olika tider kan bygga sin verksamhet på. Enligt grundlagen äger kommunerna självstyrelse. Därför måste de dra upp sina riktlinjer i de grundläggande frågor som har med människornas välfärd att göra. Om kommunerna härvid är alltför mycket beroende av den statliga politikens konjunkturer och av statens förmyndarskap kan man fråga sig vad självstyrelsen egentligen betyder.
 

Kommunerna måste förstärkas, ty endast om de blomstrar kan också landskapen må väl. Via de kommunala organisationerna kan man också skapa samarbete med församlingarna. Kommunen och församlingen är syskon i de offentliga samfundens familj. I Norden bygger det kommunbaserade samhället på mycket gamla historiska rötter. Detta arv är det skäl att hålla fast vid också inom EU.
 

Nu måste kommunernas och städernas gemenskapskaraktär och hela det s.k. medborgarsamhället lyftas fram med nya betoningar. Kommunens invånare är subjekt för den kommunala verksamheten. Det räcker inte bara med kommunalpolitik, utan vi måste få en sådan politik för kommunens invånare där alla medlemmar är med om att bära ett gemensamt ansvar i kommun eller stad. Det gäller att skapa verksamhetsformer för gemensamt ansvarstagande. Kommunen, medborgarorganisa-tionerna, församlingarna och serviceföretagen bör förtydliga sina målskrivningar. De bör fatta bindande beslut om olika tjänster och definiera sina inbördes åtaganden. Och slutligen bör de inhämta människornas åsikter om det som är gemensamt för alla. På det sättet kan människorna känna att de tar del i processen.
 
 

Att börja dela med sig av det goda
 


Takaisin alkuun


Takaisin kirkon etusivulle